Bombmålen i Finland för Sovjetflygvapnet

Modifierad karta från boken, Raunio Ari, De militära operationerna De finska krigen 1939−45. Karttakeskus 2008.

Vinterkrigets bombanfall riktades kraftigt mot bosättningscentrum nära fronten och mot järnvägsförbindelser. Sovjetiska flyget bombade också bosättningscentrum som fanns långt bakom frontlinjerna.

Bombardemanget av Högkvartersstaden S:t Michel

Ruinerna av sjukhuset i S:t Michel som förstördes i bombardemangen den 5 januari. SA-bild.

Det finska Högkvarteret var i S:t Michel. Staden bombades flera gånger. Största förödelsen förorsakades av bombardemanget 5.1.1940. Resultatet var 29.Döda och 36 skadade. Staden, vars byggnation dominerades av trähus, led också svåra materiella skador. Efter det här anfallet splittrades en del av Högkvarteret till stadens omgivning. Överbefälhavaren, marskalk Mannerheim och Generalstabens operationsledning flyttade till Otava.

Hemmafrontens förluster

I vinterkrigets bombardemang var förlusterna på hemmafronten och bakom krigszonen enligt befolkningsskyddsmyndigheterna knappt 2 800 personer. Nästan tusen människor dog. Svårt skadades nästan 550 personer lindrigt skadades över 1 300 personer.

Hemmafrontens luftvärn

På hemmafronten fanns det starkaste luftvärnskyddet i början av kriget i områdena kring Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Jyväskylä. De övriga luftvärnstrupperna på hemmafrontens var grupperade kring järnvägens knutpunkter. Luftvärnstrupper fanns också i Riihimäki, Lahtis, Kouvola och Pieksamäki.

Luftförsvarets distriktscentraler

Luftförsvarets distriktscentral (IPAK) i Imatra upprätthåller en luftlägesbild 7.2.1940. Centralens uppgift var att förmedla luftlägesbilder till befolkningsskyddsorganen och till eventuella flyg- och luftvärnstrupper samt övriga trupper på dess område.

Finland var delat i 53 luftförsvarsdistrikt, vars distriktscentraler insamlade uppgifter för distriktets luftlägesbild. Centralerna uppdelades i fyra klasser. Klassen bestämdes enligt ortens viktighetsgrad och centralens uppgift. Centralerna för luftförsvarsdistrikten (Ilmapuolustusaluekskus IPAK) fick sina uppgifter om det lokala luftläget av luftbevakningsstationerna på respektive område.

I krigszonen var distriktscentralen underställd truppförbandet som hade frontansvaret. Till exempel på Karelska näset var den underställd Näsets Armé. På hemmafronten var centralen för luftförsvarsdistriktet underställt hemmafrontens luftvärnskommendör.

Luftbevakningsstationerna

Modifierad karta från boken, Raunio Ari, De militära operationerna De finska krigen 1939−45.
Karttakeskus 2008.

Luftbevakningsstationernas antal var 650 och de täckte med sina nätverk hela landet. Nätverket var tätast i Södra Finland upp till höjd med Björneborg−Jyväskylä−Varkaus−Joensuu. Luftbevakningsstationerna rapporterade sina observationer till centralen för respektive luftförsvarsdistrikt.

Luftbevakningslotta vid Äetsaari luftbevakningsstation i Ruokolaht. SA-bild.

I bebyggda områden var luftbevakningsstationerna i höga byggnader eller höga torn. I terrängen fanns de i lättkonstruerade observationstorn som i sin tur var byggda på höga ställen.

Observationsverksamheten sköttes dygnet runt, i huvudsak av lottor som utbildats för ändamålet. Dåliga telefonförbindelser var orsaken till att luftlägesbilden oftast kom för sent till flyg- eller luftvärntrupperna i krigszonen. På hemmafronten kom luftalarmen oftast i tid.

Ari Raunio