Striden om sjöförbindelserna

Efter att Storbritannien och Frankrike 3.9 hade förklarat krig mot Tyskland började krigshandlingarna till havs omedelbart. Huvudansvaret för sjöblockaden mot Tyskland låg på Storbritannien, vars marina styrkor hade ansvaret på Atlanten. Tyska marinen var underlägsen. Den kunde inte förneka Storbritanniens herravälde över världshaven. Däremot kunde den brittiska marinen inte operera på Östersjön.

Läs mer

Båda parter försökte försvaga varandra genom en en sjöblockad

I krigsplaneringen både för Tyskland och de allierade Storbritannien och Frankrike ingick en sjöblockad. Tysklands mål vara att skära av framför allt Storbritanniens sjöförbindelser. Den brittiska marinens numerära överlägsenhet garanterade herraväldet på haven. Den tyska marinen måste undvika avgörande strider mot den brittiska marinen. Sålunda skulle huvudansvaret för blockaden, liksom under första världskriget, enligt planen ligga på ubåtarna.

De allierade hade erfarenhet av en sjöblockad mot Tyskland redan från första världskriget. Liksom då riktades blockade nu mot all frakttrafik till Tyskland, även mot fartyg från neutrala länder. Däremot var tranporten av varor från Tyskland till andra länder i princip tillåten i början. Speciellt försökte de allierade förhindra transporter av viktiga råvaror till den tyska krigsindustrin.

Den norska kusten var viktig för krigets båda parter

Transporten av den svenska järnmalmen vid öppet vatten var säkrad via Östersjön, som Tyskland behärskade. Efter att Bottniska viken frusit måste malmen transporteras först med tåg till Narvik och därifrån med fartyg till Tyskland. Fartygen kunde färdas största delen av resan på norskt territorialvatten. De allierade ville minera den en del av den norska kusten för att tvinga fartygen ut på internationellt vatten.

De västallierades uppdelning av ansvarsområdena

I augusti var det ännu osäkert om ett krig mellan Tyskland och västmakterna skulle bryta ut. Trots det började alla parter planera ett sjökrig i god tid. Storbritannien och Frankrike delade upp ansvarområdena för ett sjökrig på följande sätt: Storbritannien hade ansvaret för Atlanten, speciellt för Nordsjön, och för Medelhavet vid kustområdet utanför Mellanöstern. Frankrike ansvarade för resten av Medelhavet.

Storbritannien började övervaka sin egen handelssjöfart 23.8

Det Brittiska Imperiet som var beroende av sjötransporter, hade världens största krigsflotta och hade vana att operera på alla världshav. Storbritannien som var beroende av sjötransporter sände 1939 redan före kriget ut personal till alla viktigaste hamnar i världen för att verksälla en eventuell blockad. Den förberedde sig på att dirigera fartygstrafiken och att granska fraktfartyg. Övervakningen av fartyg på väg till England eller Frankrike började redan 28.3.

Tyska ubåtar och fartygsavdelningar till krigsområdena i slutet av augusti

I augusti sände tyska marinen ut på världshaven ytfartygsavdelningar och ubåtar som var färdiga för aktion vid ett eventuellt krigsutbrott. De moderna och lite mindre slagskeppen Graf Spee och Deutschland med hjälpfartyg lämnade Tyskland mellan 21.8 och 24.8. Alla stora ubåtar åkte ut till sina operationsområden mellan 19.8 och 31.8.

Enligt vissa uppgifter var 39 dvs. i praktiken alla ubåtar som kunde operera ute på världshaven på sina områden då kriget började 3.9. Tyskland hela ubåtsflotta bestod av 57 fartyg. När kriget dragit ut på tiden var 15−20 ubåtar samtidigt ute på haven.

Sjökrigsföringen började redan på krigets första dag 3.9

Den tyska ubåten U-30 sänkte 3.9 det brittiska passagerarfartyget s/s Athenian. Fartyget var på väg från Glasgow till Montreal. Det fanns över 1 100 passagerare ombord och en besättning på över 300 man. Fartygen som skyndade till Athenias undsättning lyckades rädda största delen av passagerarna och besättningen. I torpedanfallet dog och drunknade nästan 100 passagerare och knappt 20 besättningsmän.

Sänkandet av ett passagerarfartyg stred emot internationellt avtal

Sänkandet av ett passagerarfartyg bröt mot det s.k. Londons andra marinavtal från år 1936. Enligt avtalet skulle krigsfartyg, inklusive ubåtar, försäkra sig om att manskap och passagerare på handelsfartyg skulle sättas i säkerhet innan fartyget sänktes.

Enligt order fick tyska marinens ubåtar inte anfalla passagerarfartyg. Senare skyllde den tyska ubåtskaptenen på dålig sikt och fartygets framfart i siksakkurs. Han påstod sig ha trott att fartyget var ett bestyckat handelsfartyg eller fartyg som transporterade trupper.

De allierade började med konvojtrafik i september

Personal som sänts till de viktigaste hamnarna påskyndade påbörjandet av konvojtrafiken. Erfarenheterna från första världskriget av konvojernas skyddande effekt mot ubåtar var goda. Tyskarna lyckades faktiskt sänka många ensamma fartyg i början av storkriget.

Storbritannien lyckades skydda truppernas sjötransporter

Storbritannien behärskade Engelska kanalen. Flottan lyckades med att ordna och skydda sjötransporterna, först till Frankrike och senare därifrån till England. Mellan september 1939 och juni 1940 transporterades över kanalen en halv miljon män och ca 89 000 fordon.

De viktiga trupptransporterna från imperiets länder till krigsskådeplatserna i Europa och Mellanöstern lyckades väl under den brittiska flottans beskydd. I slutet av 1939 skeppades den första kanadensiska divisionen till Europa.

Ett ubåtsanfall mot en brittisk marinbas

Brittiska marinens huvudbas var Scapa Flow, som låg norr om Skottland i skydd mellan fastlandet och Orkneyöarna. En tysk ubåt U-47 trängde sig in 14.10.1939 på basområdet och sänkte med torpeder ett brittiskt slagskepp från första världskrigets tider. Fartyget var HMS Royal Oak. Efter attacken avlägsnade sig ubåten.

Samarbete mellan flottan och flyget

Tyskarna började i oktober med flyganfall mot de brittiska konvojerna. I december sänkte tyskarna med flyganfall 30 mindre fartyg. Samarbetet mellan den brittiska flottan och flyget hade nu först börjat. Den första samarbetsoperationen mellan ytfartyg och flygplan mot tyska fartyg lyckade 30.1.1940. Målet var ubåten U-55 som sänktes i en gemensam operation.

Magnetminorna en plåga för de allierade

I oktober började tyskarna fälla magnetminor från luften över farlederna. Det tog sin tid innan britterna lyckades utveckla teknik och metoder för att eliminera dem.

Lagen ”cash and carry” möjliggjorde USA:s stöd endast åt de allierade

USA förklarade sig neutralt i det nya europeiska storkriget. Sympatierna var ändå från början på de allierades sida. Den 21 september stoppade USA:s kongress ”cash and carry”-lagen som skulle ha gjort det möjligt att sälja varor till krigförande länder. Förutsättningarna var kontant betalning och tranport med köparens egna fartyg. President Franklin D. Roosevelt sände lagförslaget i oktober på nytt till kongressen, vars båda kamrar godkände lagen. Lagen trädde i kraft i och med presidentens underskrift 5.11.

Efter detta förbjöd USA sina fartyg att trafikera vid Storbritanniens och Frankrikes kuster. Dessa områden klassades fr.o.m. 7.11 till krigszoner där amerikanska fartyg inte fick trafikera. Dessa två åtgärder gjorde det i praktiken omöjligt för Tyskland att idka handel med USA. Däremot var det, tack vare Storbritanniens herravälde över haven, möjligt för de allierade att fortsätta handeln med USA.

Undergången av det tyska slagskeppet Graf-Spee

De tyska slagskeppen Graf-Spee och Deutschland anföll enstaka allierades handelsfartyg på Atlanten. En brittisk flottavdelning under kommodor Henry Harwoods ledning fann 14.12 slagskeppet Graf-Spee på internationellt vatten nära Sydamerikas kust. Harwoods flottavdelning bestod av tre lätta kryssare.

I eldstriden fick det tyska fartyget sådana skador att dess befälhavare, kommodor Hans Langsdorff beslöt att söka sig till Montevideos hamn i Uruguay för att få fartyget reparerat. Harwoods flottavdelning av vilka en del av fartygen också fått skador, blev kvar och väntade på att det tyska fartyget skulle komma ut på internationellt vatten.

Enligt internationellt avtal kunde fartyget stanna i Montevideo högst 24 timmar. Trots befälhavarens begäran gick Uruguays myndigheter inte med på en förlängning. Langsdorff fick direktiv från Tyskland att sänka fartyget. Så gjorde han 17.12 och lämnade sedan Montevideo. Tre dagar senare sköt han sig.

Britterna bordade det tyska fartyget Altmark på norskt territorialvatten

Det tyska fartyget Altmark på grund i en norsk fjord 24.2.1940. Brittiska marinen hade 16.2.1939 befriat alla 300 fångar som befann sig på fartyget. Bild: Popperfoto/Getty Images

Besättningarna från fartyg som förstördes av Graf Spee hade tagits till fånga och placerats på ett hjälpfartyg som var ett tankfartyg, Altmark. Fartyget hade seglat iväg hemåt med fångarna ombord före sjöslaget utanför Uruguay. När fartyget var på norskt territorialvatten blev det upptäckt av en brittisk konvoj 14.2.

Trots norska protester anlände det brittiska eskortfartyget HMS Cossack till norskt territorialvatten och körde upp 16.12 bredvid Altmark i Jössingfjord. Brittiska marinsoldater bordare fartyget och befriade över 300 fängslade brittiska sjömän.

Troligtvis bidrog Altmark-episoden till Hitlers beslut att erövra Norge. Hitler gav 21.2 order åt generalöverste Nikolaus von Falkenhorst att planera erövringen av Norge. Hitlers order ”Weisung für den Fall weserübung” att erövra Danmark och Norge var daterad 1.3.1940

Ari Raunio