Vinterkrigets bokslut

Finlands kamp om landets existensslutade slutade i en bitter fred. Trots den välvilja mot Finland som fanns allmänt ute i världen kämpade Finland ensamt och var efter fredsavtalet ännu ensammare. Trots fredsavtalet betedde sig Sovjetunionens hotfullt. Enligt tillgängliga uppgifter fanns det antydningar om att Sovjetunionen vid ett lämpligt tillfälle skulle anfalla på nytt.

Läs mer

Mannerheims dagorder 14.3.1940

Överbefälhavaren marskalk Mannerheim gav 14.3 överbefälhavarens dagorder nr 34. Många av orderns fraser blev berömda t.ex. andra stycket:

”Ni ville ej ha krig, Ni älskade freden, arbetet och framåtskridandet, men kampen blev Er påtvingad och i den har ni uträttat storverk, som för sekler framåt skola stråla på hävdens blad.”

Fjärde stycket låter så här:

”Soldater!  Jag har kämpat på många slagfält, men jag har ännu ej sett Er like som krigsmän. Jag är stolt över Er som om ni vore mina egna barn, lika stolt över mannen från tundrorna i norr som över sönerna från Österbottens vida slätter, Karelens skogar, Savolax leende bygder, Tavastlands och Satakundas rika gårdar, Nylands och Egentliga Finlands björkomsusade hagar. Jag är lika stolt över fabriksarbetaren och den fattiga stugans son som över rikemannens insats av liv och lem.”

Dagorderns sista stycke har ansetts vara delvis gåtfullt. Vad månne menas med ”den skuld, i vilken vi stått till västerlandet”? Stycket lyder så här:

Stycket låter så här

”Vi ha det stolta medvetandet att äga en historisk mission, som vi fortfarande fylla, att skydda den västerländska civilisationen, som sedan sekler varit vår arvedel, men vi veta också att vi till sista penningen ha betalat den skuld, i vilken vi stått till västerlandet.” 

Mindre uppmärksamhet har fästs vid ett klart sakfel i dagordern. Enligt dagordern; ”Mer än 15 000 av Er, som drogo ut, kommer ej att återse hemmet….. och om ett par hundratusen av Edra Fiender nu ligger under den frusna drivan eller med brusten blick stirra mot vår stjärnhimmel”…. Enlig statistik som uppgjorts efter vinterkriget stupade ca 20 000 man förutom de som försvann eller som dog senare av sina skador. Röda arméns förluster på den finska fronten var troligen ca 128 000.

Fruktade Stalin att hamna i krig med västmakterna?

Vinterkriget slutade 13.3.1940. Fredsavtalet som skrevs under föregående natt i Moskva var hårt för Finland. I väst talade man allmänt om Finlands kapitulation. Redan i april 1940 ångrade sig Stalin att anfallet stoppats och att man slutit fred. Synbarligen var Stalins fruktan att hamna i krig med västmakterna en avgörande orsak till att anfallet bröts.

Befolkningen från de överlåtna områdena evakuerades till Finland

Evakuerade på Huuhanmäki Station i Lahdenpohja 17.3.1940. SA-bild.

Enligt fredavtalet skulle Finland på Hangöudd hyra ut en flottbas till Sovjetunionen. Dessutom skulle områden från Petsamo, Salla och Kuusamo samt huvuddelen av utöarna på Finska viken överlåtas. Karelska näset samt Ladogakarelen skulle överlåtas i sin helhet. På de sistnämnda områdena fanns tre städer, Viborg, Kexholm och Sordavala. Viborg var Finlands näststörsta stad.

Hangöudd skulle före överlåtelsen tömmas på sin bosättning. Praktiskt taget hela befolkningen från de överlåtna områdena flyttades till Finland. Antalet evakuerade var ca 420 000 eller nästan 12 % av Finlands dåvarande befolkning.

Evakueringen av Hangö 20.3.1940. SA-bild.

Evakueringarna och krigets förstörelser ökade civilbefolkningens trångboddhet

Evakueringarna före, under och efter kriget samt förstörelsen efter bombardemangen ökade trångboddheten bland civilbefolkningen. Den uteblivna lantbruksproduktionen från de överlåtna områdena märktes i livsmedelssituationen.

Sovjetunionen återlämnade Petsamo området

Linhammar i Petsamo 15.4.1940. SA-bild.

Enligt fredsavtalet återlämnade Sovjetunionen Petsamoområdet. Mottagandet leddes av kapten Antti Pennanen. Röda arméns trupper lämnade området 9.4.1940.

De hemvändande reservisterna återgick till sina arbeten

Den evakuerade befolkningen och de hemförlovade reservisterna påverkade igen en gång arbetsmarknaden. Kvinnor som varit i mansdominerade branscher ville man säga upp. De återvändande soldaterna skulle erbjudas arbete.

De mänskliga förlusterna i vinterkriget var stora

Första gången firades de stupades minnesdag 19.5.1940 då Överbefälhavaren, fältmarskalk Mannerheim besökte hjältegravarna på Sandudd. Den nya minnesdagen ersatte den årliga frihetskrigets segerdag som firats 16.5 med festligheter och militärparader. SA-bild.

Enligt rapporter som försvarsmakten och försvarsministeriet publicerat efter kriget, var förlusterna 67 000 personer. Antalet stupade och försvunna var över 24 000. På hemmafronten omkom dessutom ca 1 000 personer. I handelsflottan miste 65 sjömän livet. De sårades antal var 43 000 varav 16 000 var allvarligt sårade.

I totalantalet stupade ingår de som omkom av sina skador, de försvunna och de som inte återkommit från fångenskap. Före slutet av maj dog 1 500 av de svårt sårade. De som blivit på slagfältet klassades som försvunna. Deras antal var ca 3 000. En del av dem hade blivit tillfångatagna. Efter kriget återvände över 800 personer från krigsfångenskap.

Efter kriget var Finland ännu ensammare

Efter vinterkriget var Finland ännu ensammare.  Sverige stod fast vid sin ståndpunkt från vinterkriget att inte blanda sig i kriget mellan Finland och Sovjetunionen. Tyskland anföll i april 1940 Danmark och Norge och i maj Holland, Belgien och Frankrike. Efter det hade de allierade ingen möjlighet att militärt påverka läget i de nordiska länderna. Tyskland och Sovjetunionen behärskade Östersjön. Storbritannien och Tyskland övervakade fartygstrafiken till och från Petsamo. Sovjetunionen skulle ha kunnat med sitt kustartilleri stoppa trafiken efter att landet övertagit hela Fiskarhalvön och Srednihalvön Pummanki enligt Moskvafreden 13.3.1940.

De allierade förlorade sina påverkningsmöjligheter i norden

De allierade västländerna gjorde i början av februari 1940 ett principbeslut om att hjälpa Finland militärt.  Det egentliga målet med operationen var ändå att få Kirunas malmfält i norra Sverige i besittning. De allierade ville förhindra Sverige från att leverera järnmalm till Tyskland, som nu i stället för Sovjetunionen blivit västmakternas huvudfiende.

Norge och Sverige ansåg sin neutralitet vara så viktig att de inte tillät genomfart för de allierades trupper. De fruktade att Tyskland skulle skrida till motåtgärder om det kom av de allierades trupper till ländernas område.

Tyskland anföll i april 1940 Danmark och Norge. De tyska trupperna ockuperade Danmark och södra Norge. I Nordnorge var det strider. De allierade sände trupper till Nordnorge vilket de skulle ha gjort även om Tyskland inte hade anfallit. Tyskland påbörjade i maj sina anfall mot Belgien, Holland och Frankrike. De allierade drog bort sina trupper från Nordnorge. Tyskland ockuperade också Nordnorge. De allierade hade inte längre möjlighet att militärt påverka Skandinavien.

Den finska taktiken var effektiv på området mellan Ladoga och Ishavet

Militärt visade vinterkriget att de finska trupperna behärskade krigföringen mot Röda arméns trupper på området mellan Ladoga och Ishavet. Där uppnådde man vinterkrigets mest betydelsefulla segrar i Suomussalmi, på Raatevägen och i Tolvajärvi. Mottistriderna vid Kitilä, Lemetti och Kuhmo gav också en bild av den framgångsrika finska taktiken, fastän segrarna i strid uteblev.

Från striderna på Karelska näset var det svårare att urskilja någon speciell finsk taktik, om man inte räknar med truppernas seghet och förmåga till snabba motanfall, även med mindre styrkor. Inom generalskåren rådde olika uppfattningar om betydelsen av Mannerheimlinjens stambefästningar. Efter vinterkriget kom överbefälhavaren, marskalk Mannerheim till slutsatsen att starka stambefästningar skulle byggas längs hela den nya gränsen.

Finland förberedde sig för ett nytt anfall från Sovjetunionen 

Utvecklandet av krigskonsten och taktiken hamnade efter vinterkriget i skymundan. Omstruktureringen av den krigstida armén ledde till att också hela den fredstida strukturen skulle omorganiseras. Man ansåg att detta enorma arbete krävde insatser av alla officerare i aktiv tjänst. Det behövdes också som utbildare i den större fredstida armén. Officerare som före vinterkriget hade övergått i civil tjänst togs nu tillbaka i tjänst.

Ari Raunio