Centrala Finlandshjälpen grundades 5.12.

Viljan att hjälpa Finland vaknade bland svenska medborgarorganisationer redan på hösten 1939, medan samtalen pågick i Moskva. Efter vinterkrigets utbrott bildades olika organisationer och sammanslutningar för Finlandshjälpen.

Kort efter vinterkrigets utbrott, då Richard Sandler ännu var Sveriges utrikesminister, framlade hans hustru Maja Sandler ett förslag till ordföranden för Frederika Bremerföreningen, filosofie doktor Hanna Rydh. Enligt förslaget skulle man erbjuda en trygg miljö åt finska barn. Fruarna beslöt att ordna ett möte för att arrangera Finlandshjälpen. En inbjudan sändes till olika kvinnoorganisationer. Nästan 20 sände sin representant till mötet i Stockholm 4.12.1939. Mötet fortsatte till följande dag. Man beslöt då att grunda en gemensam organisation för Finlandshjälpen. Organisationen fick namnet Centrala Finlandshjälpen, CF.

Centrala Finlandshjälpen blir en statlig kommitté 20.12.1939

Vid det konstituerande mötet konstaterade man att den första brådskande uppgiften var att hjälpa flyktingar från Finland. Centrala Finlandshjälpen blev en statlig kommitté enligt ett brev som signerats av kungen 20.12.1939.

Nordiska Hjälpcentralen i Finland grundades

Sandler och Rydh reste till Finland 11.12 som representanter för organisationen. De inbjöd finska mammor och barn undan kriget till Sverige. Som en följd av besöket grundades Nordiska Hjälpcentralen i Finland. Centralens uppgift var att ordna utdelningen av den svenska materiella hjälpen i Finland och att sköta de nödvändiga arrangemangen för dem som skulle evakueras till Sverige. Ledningsansvaret i Finland för barnens evakuering föll på Helsingfors hjälpcentral.

De finska myndigheterna deltog i verksamheten

Inrikesministeriet informerade om möjligheten att sända barn och småbarnsmammor undan kriget till Sverige. Ministeriet sände en skrivelse om saken till alla länsmän och alla kommunalnämnders ordföranden. Dessutom informerades det om saken i dagstidningarna. Till en början var intresset svalt i Finland för att sända iväg barnen, men intresset ökade inför julen.

I samtal mellan Nordiska Hjälpcentralen och socialminister K. A. Fagerholm samt inrikesminister Ernst von Born kom man överens om urvalskriterierna för dem som skulle sändas till Sverige. Till övre åldersgräns för dem som skulle sändas bestämdes 12 år. Av de mammor som skulle resa med sina barn skulle åtminstone ett av barnen vara under 3 år. Senare fick också gravida kvinnor åka till Sverige.

Föräldrarna skulle i princip delta rese- och underhållskostnader

Föräldrarnas ekonomiska ställning fick inte påverka valet av vilka barn som skulle få resa. Men föräldrar som hade det ekonomiskt väl ställt skulle betala för sina barns resa och underhåll. Underhållskostnaden var 200−800 mark i månaden och resans pris var 100 mark. Enligt inrikesministeriets direktiv skulle dessa insamlade medel användas försvaret och de evakuerade till fromma.

Den Nordiska Hjälpcentralen gjorde i slutet av kriget ett beslut om att barn till föräldrar från kommuner därifrån människorna tvångsevakuerats, skulle ha förtur då man valde ut vilka barn som skulle få resa till Sverige.

Från Finland sändes närmare 5 500 barn till de skandinaviska länderna

Enligt den Nordiska Hjälpcentralens statistik var 2/3 av barnen som sändes till Sverige från Helsingfors-avdelningens verksamhetsområde. Från Finland sändes till Sverige 5 471 barn och 1 183 vuxna, totalt 6 654 personer. Av de vuxna fanns 1 008 mammor och 175 åldringar. Sverige- resenärerna representerade 3 042 familjer. Huvuddelen av dem som kom till Sverige stannade där. Enligt centralens uppgifter sändes i mars 107 barn vidare till Norge och 93 barn till Danmark.

Barnen transporterades till Sverige med båt, tåg och flyg 

Transporterna av barnen startade i medlet av december med båt från Åbo till Stockholm. I slutet av januari avbröts transporterna på grund av bombattacker, minfara och isläget. Före det hade 302 barn och 70 vuxna transporterats till Sverige med totalt sju sjötransporter.

Tågtransporterna tog sin början 11.1.1940 från Helsingfors till Haparanda. Därifrån fortsatte transporten med den svenska järnvägen. Under kriget arrangerades 17 tågtransporter för 4 600 barn och 786 mammor.

Flygtransporterna mellan Vasa och Sundsvall började den 21 januari 1940, men avbröts 17.2.1940 närmast på grund av höga kostnader. Med totalt 34 flygtransporter sändes 620 barn och 152 mammor. Två flygturer gjordes från Åbo till Stockholm.

I mars råkade en tågtransport ut för en olycka

Ett av tågen som transporterade krigsbarn råkade ut för en olycka den 3 mars. Ett norrifrån kommande snälltåg krockade med tåget som transporterade barn till Torneå. I olyckan omkom tre skötare och 15 barn samt en mamma och en gravid kvinna. De skadades antal var 20.

Returtransporterna av barnen startade trögt

Vid vinterkrigets slut 13.3.1940 avbröt Nordiska Hjälpcentralen barntransporterna till Sverige. I Finland ville man att läget skulle stabiliseras innan returtransporterna skulle börja.

Man planerade att gruppresorna skulle börja arrangeras först i medlet av april. Nordiska Hjälpcentralen gav 30.3.1940 noggranna direktiv om barnens återkomst. Tysklands anfall mot Danmark och Norge 9.4.1940 påskyndade barnens återtransporter i synnerhet från dessa två länder. Återtransporterna arrangerades med båt och tåg.

En del av krigsbarnen var kvar i Sverige ännu i slutet av 1940

Efter kriget förhöll man sig i Sverige tudelad i frågan om de evakuerade. En del av svenskarna önskade att finländarna skulle åka hem så fort som möjligt. En del av dem som öppnat sina hem för de finska barnen, önskade att barnen skulle få dock stanna kvar och anmälde sitt intresse för adoption. De finska myndigheterna förhöll sig negativt till adoption även om det gällde barn som kommit från ett barnhem.

Den Centrala Finlandshjälpen i Sverige upphörde med sin verksamhet 1.6.1940. Då fanns det ännu ca 800 finska krigsbarn i Sverige. Den sista officiella barntransporten anlände till Finland 21.8.1940. I slutet av 1940 fanns ännu ca 80 finska barn i Sverige.

Av krigsbarnen reste en del till Sverige redan på sommaren 1940, inbjudna av sina fosterföräldrar till Sverige. Under fortsättningskriget for över 1 000 av vinterkrigets krigsbarn till sina tidigare fosterföräldrar.

Ari Raunio

Källa: Antikainen, Kirsti, Suomalaiset sotalapset Ruotsissa talvisodan aikana. (De finska krigsbarnen i Sverige under vinterkriget). Pro gradu i historia. Joensuu universitet 1989.