Avsikten med skyddskårsverksamheten

Skyddskårerna fortsatte med sin verksamhet efter inbördeskriget 1918. Senaten fastställde 2.8.1918 förordningen om skyddskårerna. Enligt den:

”Skyddskårerna skulle enligt regeringens direktiv befrämja folket försvarsduglighet och säkra den lagliga samhällsordningen. För att verkställa av detta skulle skyddskårerna:

a) ge militär fostran åt sina medlemmar
b) befrämja gymnastik, idrott och medborgerlig fostran
c) vid behov fungera som stöd åt den reguljära armén
d) vid begäran ge stöd åt ordningsmakten.”

Skyddskårsorganisationen

Chefen för skyddskårsorganisationen ledde dess verksamhet och var sedan 1919 direkt underställd republikens president. Organisationens högsta beslutande organ var representantmötet som vid sina årsmöten bl.a. beslöt om organisationens ekonomi och huvudlinjerna för verksamheten. Skyddskåristerna var medlemmar av sina hemkommuners skyddskårer, som sände sina representanter till representantmötena. Som medlem av skyddskårsorganisationen måste man vara 17 år fyllda.

Skyddskårsorganisationens administrativa uppdelning

Chefen för skyddskårsorganisationen hade till sin hjälp Skyddskårens Huvudstab. Regionalt var den uppdelad i skyddskårsdistrikt. Distriktens verksamhet leddes av en distriktschef som till sin hjälp hade en distriktsstab. Som anställda personer fanns regionchefer som var underställda distrikten och en anställd lokalchef för varje skyddskår.

Skyddskårerna hade över 110 000 medlemmar

När de extra övningarna började bestod Skyddskårsorganisationen av Skyddskårernas Huvudstab, ca 22 skyddskårsdistrikt, ca 200 skyddskårsregioner och nästan 600 skyddskårer. Ordinarie medlemmar i skyddskårerna fanns i början av år 1939 nästan 111 500.

Skyddskåristerna och de extra övningarna hösten 1939

Vid mobiliseringen som verkställdes som extra övningar kallades skyddskåristerna i likhet med övriga reservister i tjänst. I skyddskårerna stannade kvar endast de årsklasser som inte kallades i tjänst. Grovt taget var det frågan om medlemmar mellan 17 och 20 år och medlemmar som var över 45 år. Dock var huvuddelen av reservofficerarna mellan 45 och 60 inkallade.

Skyddskårsorganisationen bildade Hemmatrupperna

Enligt försvarsministeriets order 26.9.1939 definierades Skyddskårsorganisationens status under krigstid. Överbefälhavaren för Skyddskårsorganisationen, jägarofficeren, generalmajor Lauri Malmberg skulle vara chef för Hemmatrupperna (från 22.2 1940 kommendör för Hemmatrupperna) och Skyddskårernas Huvudstab skulle vara Staben för Hemmatrupperna. Skyddskårdistrikten övertog den regionala verksamheten av militärdistrikten.

Hemmatruppernas uppgifter

Enligt en order från 26.9.1939 bestod Hemmatruppernas uppgifter av att skydda hemmafronten, upprätthålla av ordning och trygghet tillsammans med polisen, sköta värnpliktsärenden samt underhåll och utbildning. Till skyddandet av hemmafronten hörde avvärjande av ”desanter från luften”, vilket betydde fiendesoldater som fällts med fallskärm på hemmafronten, bevakning av viktiga mål, medverkan i luftvärnet och vaktande av krigsfångar.

Hemmatruppernas stab började arbetet 12.10.1939

Skyddskårsorganisationens Huvudstab började sin verksamhet som Hemmatruppernas stab 12.10.1939. Officiellt togs namnet inte i bruk före krigsutbrottet. Skyddskårsorganisationen och hemmafrontens kompletteringstrupper var underställda Hemmatrupperna. Skyddskårsdistriktens indelning ändrades för att motsvara de nedlagda militärdistriktens indelning. Skyddskårerna ansvarade för den militära verksamheten på respektive orter under ledning av skyddskårsdistrikten.

Personalen i skyddskårsdistriktens staber

Cheferna för militärdistrikten överlät sina maktbefogenheter på sina områden åt cheferna för skyddskårsdistrikten. Skyddskårsdistriktens staber kompletterades. Stabens mobiliseringsstyrka var 39 personer: sju officerare, fem militärtjänstemän, fem underofficerare, tio lottor, fyra skyddskårister, en präst, en läkare, en domare och fem soldatgossar som stafetter.

Hemmatrupperna var verksamma på hemmafronten

Statsrådet definierade krigsområdena 2.12. De skyddskårsdistrikt som befann sig på krigsområde underställdes respektive truppförband som hade frontansvaret på område. De områden som var utanför krigsområdena bildade hemmafronten och blev hemmatruppernas verksamhetsområde.

Skyddskårerna i krig

Skyddskåristernas militära uppgifter på hemorterna var närmast vakttjänst och letande efter desanter. Ortens ledning för befolkningsskyddet försökte få också skyddskårister i sin tjänst. På mindre orter kunde samma person vara chef både för skyddskåren och för befolkningsskyddet och, då fungerade koordineringen smärtfritt.

Ari Raunio