Anfallspilarna visar Röda arméns anfallsriktningar och nivåerna där anfallen avstannat. På kartan finns också de viktigaste stridskådeplatserna. Streckade pilarna visar Röda arméns mål dit den aldrig nådde. Modifierad karta från boken, Raunio Ari, De militära operationerna De finska krigen 1939−45.
Karttakeskus 2008.

Krigsskådeplatserna

Vinterkrigets avgörande skedde på Karelska näset. Det var från krigets början huvudskådeplats för striderna. Båda länderna koncentrerade sina huvudstyrkor dit. Näst viktigaste frontavsnittet var området mellan Ladoga och Suojärvi. Där hade båda parterna näst mest trupper. Till Högkvarterets förvåning anföll Röda armén i ödemarksfrontavsnittet mellan Suojärvi och Ishavet i flere riktningar med divisionsstyrka och t.o.m. med större styrkor. Högkvarteret mångdubblade styrkorna på ödemarksfronten. Dessutom om organiserade man ledningsstrukturerna.

Högkvarterets ledningsstafflar

Då kriget bröt ut leddes trupperna av Näsets Armé på Karelska näset, trupperna mellan Ladoga och Ilomants leddes av en Armékåren (IV AK) och Norra Finlands Grupp ledde trupperna mellan Ilomants och Ishavet. Dessa var underställda Högkvarteret. I början av december bildade man nya ledningsstaber som underställdes Högkvarteret. Avdelning T, senare Grupp T, bildades för IV Armékårens norra flank. Området mellan Salla och Ishavet lösgjordes från Norra Finlands Grupp för att underställas Lapplands Grupp som i sin tur var underställd Högkvarteret.

Röda arméns materiella överlägsenhet var mångfaldig

Vid krigets utbrott var Röda arméns personalstyrka vid finska fronten ca 450 000 man. Det var nästan dubbelt mera än Finlands 230 000 man. Sovjettruppernas materiella överlägsenhet var mångfaldig, t.ex. flyget, artilleriet och pansartrupperna. Röda arméns anfall gick ändå trögt.

Stavkan övertog ledningen av striderna vid finska fronten. 

Generalsekreteraren för kommunistiska partiet Josif Stalin var inte nöjd med Röda arméns långsamma framryckning på hela finska fronten. Speciellt missnöjd vara han med framgångarna på Karelska näset. Den 9 december övertogs ledningen av Röda arméns trupper som anfallit Finland från Leningrads Militärdistrikt av Röda arméns högkvarter Stavka.

Stavkans ordförande var folkkommissarien för försvarsfrågor och Röda arméns överbefälhavare Marskalken av Sovjetunionen Kliment J. Vorosjilov. Generalsekreteraren för Sovjetunionens kommunistiska parti Josif Stalin var en av Stavkans medlemmar. Chefen för Röda arméns generalstab, armékommendören av 1 klass Boris M. Sjaposjnikov hade en betydelsefull roll i Stavkan.

Kommendören för Leningrads Militärdistrikt armékommendören av 2 klass Kirill A. Meretskov, som till dess hade lett anfallet mot Finland, blev kommendör för 7. Armén som anföll på Näset.

Mannerheim var missnöjd med de första striderna på Näset

Marskalk Mannerheim var missnöjd med Näsets Armé och dess skyddstruppers strid mellan rikets gräns och huvudställningarna. Han ansåg att trupperna som grupperats framför huvudställningarna retirerade för snabbt. De lösgjorde sig från sina uppehållsställningar omedelbart då de fått kontakt med fienden. Kommendören för Näsets Armé jägarofficeren generallöjtnant Hugo Österman motiverade beslutet med att han ville ha skyddstrupperna stridsdugliga till huvudställningarna.

Andra Armékåren (II AK) som ansvarade för västra delen av Näset övergav redan 2.12 uppehållsställningarna i Vammelsuu. Österman fick order av Mannerheim att återta ställningarna i Vammelsuu. II Armékåren fick 3.12 order av Österman att återerövra Vammelsuu. Kommendören för armékåren jägarofficeren generallöjtnant Harald Öhquist meddelade åt Österman att armékåren inte är i stånd att uppfylla den givna ordern. Händelsen ledde inte till fortsatta åtgärder.

Avvärjningsstriderna på Karelska näset i december 1939

Näsets Armé stoppade i december Röda arméns 7.Armé (7.A) vid Mannerheim linjen. De hårdaste striderna var vid Summa och Taipale. Sovjetunionens krigsledning stoppade anfallet på Näset. Trupperna skulle grupperas i försvar.

Röda armén förstärktes i januari 1940

Under december stoppade finnarna Röda arméns anfall på alla andra fronter också. I januari 1940 förstärkte Sovjetunionen sina anfallstrupper med det dubbla upptill en miljon man. Sålunda var fiendens styrka nästan fyra gånger större än finnarnas. Lokalt kunde överlägsenheten vara tio gånger större. De nya trupperna som skickats till den finska fronten koncentrerades främst till Karelska näset och området mellan Suojärvi och Ladoga.

De avgörande striderna på Karelska näset i februari 1940.

I februari påbörjade Röda armén på Näset ett anfall vars mål var att komma till ett avgörande. Detta ledde till en inbrytning på Mannerheimlinjen på Lähdeavsnittet vid Summa. Trupperna på västra Näset fick order om att dra sig undan från Mannerheimlinjen. Vid krigsslutet förekom strider på västra delen av Näset mellan Viborg och Vuoksen och på östra delen av näset vid Taipale och på ett nytt frontavsnitt på båda sidor om Vuoksen i Äyräpää–Vuosalmi området.

Fjärde Armékårens mottistrider

Fjärde Armékåren (IV AK) stoppade sovjettruppernas anfall i nivå med Kollaa−Kitilä. Det fjärde omfattande anfallet i januari bröt kontakten bakåt för två sovjetdivisioner. Andra divisionen som blivit i den stora mottin vid Kitilä höll ut ända till krigsslutet. En annan division som splittrats i flere mottin, förintades i huvudsak i mottistriderna vid Lemetti. Sovjetdivisionen vid Lemetti hade som förstärkning en pansarbrigad som också förintades. Västra flanken av området för den finska armékårens mottistrider skyddades vid Kollaa som höll ut ända till krigsslutet.

Efter att Sovjetunionen fördubblat sin truppstyrka på den finska fronten i januari 1940, ökade truppstyrkorna mångfalt vid Kollaa och Kitilä. Deras anfall började i mars. De finska trupperna lyckades i huvudsak hålla ställningarna tills freden kom.

Första segern var vid Tolvajärvi

Efter att Suojärvis centrum Suvilahti hade förlorats, grundades i början av december Avdelning Talvela. Den var underställd Högkvarteret och dess uppgift var att leda striderna i Tolvajärvis och Ilomants riktning. Namnet byttes sedermera till Grupp T och alla trupper i området underställdes den. Dessutom koncentrerades trupper till dess förfogande från Hemmatruppernas Fältersättningsbrigad och från överbefälhavarens reservdivision som låg bakom Näset.

Gruppens trupper stoppade Röda arméns trupper i Ilomantsis riktning. Vid Tolvajärvi uppnådde gruppen den första betydelsefulla segern för de finska trupperna. Efter detta fortsatte trupperna anfallet och erövrade Ägläjärvi. Truppernas framryckning stoppades i januari vid Aittojoki. Fronten stabiliserade sig dit ända till slutet av kriget.

Norra Finlands Grupp

Norra Finlands Grupp ansvarade enligt planen för försvaret av ödemarksfronten mellan Lieksa och Ishavet. Gruppens stab låg i Kajana. Ur gruppen lösgjordes 11.12.1939 Lapplands Grupp som en ledningsstaffel underställd Högkvarteret. Staben befann sig i Rovaniemi.

De mest betydelsefulla striderna i Norra Finland föregicks vid området kring Suomussalmi−Raate och Kuhmois. Sovjetdivisionen som erövrat Suomussalmi drevs därifrån i slutet av december och divisionen som kommit till hjälp tillintetgjordes i början av januari på Raate-vägen.

Sovjetdivisionen som anfallit i området kring Kuhmois stoppades och omringades. En del av mottina höll stånd ända till krigets slut. Lieksa−Nurmesområdet och riktningen mot Kuusamo förblev i biroller. Sovjettrupperna som anfallit i riktningen mot Lieksa och Nurmes drog sig i slutet av december tillbaka bakom gränsen.

Lapplands Grupp

Lapplands Grupp ledde striderna i Salla och Petsamo riktningarna. Efter att Kuolajärvi i Salla kyrkby hade förlorats pågick de hårdaste striderna i Joutsijärvi och Pelkosenniemi. I dessa områden stoppades anfallet av en sovjetisk infanteridivision. De sovjetiska trupperna drog sig för vintern till nivå med Märkäjärvi−Salla.

I Generalstaben var man beredd på att Petsamo skulle förloras. Sovjetunionen koncentrerade till Murmansk−Petsamoområdet en armé som bestod av tre divisioner. Deras viktigaste uppgift efter erövringen av Petsamo var att skydda Ishavets kust. De finska trupperna uppehöll fienden i Petsamo vägens riktning. Då freden kom pågick striderna i nivå med Nautsi.

En svensk frivillig avdelning ”Stridsgruppen Svenska Frivilligkåren” övertog i krigets slutskede frontansvaret för riktningen mot Salla. Samtidigt övertog Svenska Frivilligkåren frontansvaret av Lapplands Grupp. Av de finska trupperna i området bildades Avdelning Vilamo, som underställdes Svenska Frivilligkåren, som leddes av en svensk general.

Ari Raunio