Bevakningen av neutraliteten skärps

Efter att Tyskland anfallit Polen 1.9 skärper man neutralitetens bevakning i Finland. För detta ansvarade Försvarsväsendet, Gränsbevakningen, och Sjöbevakningen. För att utöka i tjänst varande personalstyrkan beslöt man att de beväringar som skulle hemförlovas i september stannar i tjänst tills vidare.

Tyngdpunkten för bevakningen av neutraliteten låg i september vid det demilitariserade Åland som berördes av internationella avtal. Underhandlingarna i Moskva och de sovjetiska militärbaserna i Estland accentuerade betydelsen av neutralitetens bevakning i hela Finska viken och Ladoga.

Marinen grupperas i skyddsgruppering 1.9.1939

Marinen beordrades 1.9 att övergå i skyddsgruppering. Av Ålands krigstida trupper inkallades samma dag cykelbataljonen och ett kanonbatteri till repetitionsövning. Samma dag som bataljonen hemförlovades beordrades arméns fredstida förband, Nylands Regemente att förflytta sig i krigsberedskap till Åbo, färdigt att operera på Åland. För att bevaka neutraliteten behövdes mera personal än vad marinen hade i tjänst. Styrkan på täcktrupperna utökades genom inkallning reservister till repetitionsövning.

Marinstaben och Kustflottan, som hörde till Finska vikens, Ladogas och Ålands täcktrupper, ställdes upp den 11 september. Dessutom ställde man upp de kustartilleritrupper som ansvarade för kustförsvaret vid Finska viken och Ladoga. Sjöbevakningsväsendet underställdes Marinen 12.10. Ålands sjöbevakningsdistrikt förblev dock självständigt t.o.m. 2.12.

Flygvapnet utökar spanings- och övervakningsflygningarna

Inom flygvapnet utökade man spanings- och övervakningsverksamheten. Ett mindre antal utbildade piloter och mekaniker från reserven inkallades. De beväringar som hemförlovats från flygtrupperna i augusti återkallades till tjänst 9.9. Samma sak gällde de beväringar som hemförlovats från flygets luftvärnstrupper.

Armén höjde försvarsberedskapen

I september var arméns andel i bevakningen av neutraliteten liten. Huvudvikten låg på höjandet av försvarsberedskapen. Till Karelska näset flyttade man från de fredstida trupperna en jägarbataljon och ett pionjärkompani. Jägarbataljon 3 i S:t Michel beordrades till området kring Kivinebb. Pionjärbataljonen i Koria beordrades att ställa upp 27 Pionjärkompaniet som skulle förflyttas till Näset.

Gränsbevakningen i Salmis beordrades 23.9 att kalla i tjänst de beväringar som hemförlovats 1939. Gränsbevakningen i Lappland beordrades att kalla in Petsamo krigstida trupper.

Sovjetunionen anföll Polen 17.9.1939

Försvarsminister Juho Niukkanen (till vänster) och major Kaarlo Saastamoinen på väg 1.3.1940 till ministeriets reservutrymmen i Mejlans. SA-bild.

Sovjetunionen påbörjade anfallet mot Polen 17.9. Försvarsrådets ordförande marskalk Gustav Mannerheim föreslog för försvarsminister Juho Niukkanen att hela den fredstida armen skulle gå i täcktruppsgruppering på Karelska näset. Målet var att skydda uppställandet av fältarmén, även i fall av ett överraskningsanfall. I detta skede gjordes ännu inget beslut i saken. Däremot utökade man bevakningen av militärdistriktens förråd, depåerna och de industrianläggningar som var underställda försvarsministeriet.

Koncentreringen av täcktrupperna

Efter att Sovjetunionen kallat en delegation till Moskva för underhandlingar godkände statsminister A.K. Cajanders regering Mannerheims framställan om täcktrupper och att de skulle grupperas i sin helhet på Karelska näset. Order gavs 5−6.10. Beslutet betydde att också Gränsbevakningen som sorterade under inrikesministeriet blev en del av landets krigsmakt.

De fredstida trupperna kompletterades med reservister och skyddskårister samt med civila fordon. För att uppgifter inte skulle komma ut i offentligheten sade man åt reservisterna att de skulle delta i befästningsarbeten på Näset. Trupperna anlände koncentreringsområdena 11.10.

Om en partiell mobilisation beslöts 7.10.

Mannerheim föreslog en partiell mobilisation 7.10. Enligt hans framställan fick chefen för krigsmakten, jägarofficeren generallöjtnant Hugo Österman fullmakter kalla till tjänst Högkvarteret, Staben för Näsets Armé och staberna för tre armékårer, tre divisioner i sin helhet samt vissa stödtrupper.

Gruppen för Norra Finland bildades av Norra Finlands gränsbevakningstrupper vilka kompletterades med reservister och skyddskårister. Gruppens kommendör var Gränsbevakningsväsendets chef, jägarofficeren generalmajor Wiljo Tuompo.

I den partiella mobilisationen kallades trupper som skulle ställas upp till de extra övningarna (YH). Den första övningsdagen var 10.10 och koncentreringstransporterna började följande dag.

Staben för Näsets Armé var inte planerad

Staben för Näsets Armé fungerade i Imatra Statshotel. SA-bild.

Staben för Näsets armé fanns inte i mobilisationsplanen. Högkvarteret skulle leda de två armékårerna på Karelska näset. i de extra övningarna ställde man upp Staben för Näsets Armé. Till dess kommendör beordrades krigsmaktens chef Österman.

Uppställandet av armékårsstaberna

Staben för 1:a Divisionen utgjorde basen för Näsets Armés stab. Armén stab var mycket lik en armékårsstab. Två armékårsstaber underställdes Näsets Armé. Den fredstida armékårsstaben i Viborg d.v.s. staben för Armén bildade II Armékårens Stab (II AKE). Den krigstida III Armékårsstaben ställdes upp i Seinäjoki. Den fredstida 3:e Divisionens stab som fanns i S:t Michel ställde upp IV Armékårsstaben. Den ledde också de trupper som grupperades i Gränskarelen och Ladoga- Karelen

Beslut om mobilisationen under täcknamnet, ”extra övningar”, gjordes 14.10.

Vid mobiliseringen inkallades den krigstida armén till extra övningar (YH). Beslutet togs av försvarsminister Juho Niukkanen enligt Mannerheims framställan. Den första dagen för mobiliseringens extra övningar var 14.10. Trupperna koncentrerades till sina försvarsställningar före 23.10.

Skyddskåren bildade basen för hemmatrupperna

Kommendören för Hemmatrupperna generalmajor Lauri Malmberg följer med övningarna i Helsingfors. Troligtvis på vintern 1940. SA-bild.

De personer som inte placerades i någon trupp vid mobilisationen beordrades till Hemmatrupperna. Chef för Hemmatrupperna var Skyddskårens chef jägarofficeren, generalmajor Lauri Malmberg. Hans ledningsstab för Hemmatrupperna bildades av Skyddskårens huvudstab (Suojeluskuntain Yliesikunta). Till Hemmatrupperna hörde bl.a. en kompletteringsbrigad som bestod av nio bataljoner och tre granatkastarkompanier. Kompletteringsbrigaden skulle ansvara för komplettering av fältarméns trupper. Under krigets gång förstärktes olika frontförband med truppenheter från brigaden.

Den krigstida försvarsmakten bestod av 295 000 personer

Den krigstida försvarsmakten, dvs. totalstyrkan för Landstridskrafterna, Marinen och Flygvapnet inklusive Hemmatrupperna, bestod i slutet av november av ca 295 000 personer. Av dessa hörde över 130 000 personer till Armén som ansvarade för försvaret av Karelska näset. Till IV Armékåren som ansvarade för försvaret av Ladoga-Karelen och Gränskarelen hörde ca 40 000 personer. Till gruppen i Norra Finland som ansvarade för försvaret av Norra Finland hörde ca 17 000 personer.

Inom regeringen diskuterades en hemförlovning av fältarmén.

Vid regeringens inofficiella möte den 20 november föreslog några ministrar att huvuddelen av fältarmén borde hemförlovas. Tanken var att endast en tredjedel av den krigstida totalstyrkan eller ca 100 000 man skulle förbli i tjänst. Ett principbeslut gjordes om saken, men det förverkligades aldrig.

Ari Raunio