Finlands mål var att förbli neutralt under krigstid

Efter att konflikten med Sverige rörande Åland hade löst sig 1921 under inflytande av Nationernas Förbund, till Finlands fördel, var den enda tilltänkta fienden Sovjetunionen.

Försvarsmakten utvecklades under hela mellankrigstiden till att stoppa ett sovjetiskt anfall. Enligt alla bedömningar var utgångsläget det att Finland inte ensamt skulle klara av ett krig under en längre tid mot Sovjetunionen, utan skulle behöva internationell hjälp.

Förutom anfallet mot Finland bedömde man att det fanns krigshot i Östersjöregionen. I det fallet skulle Finland förhålla sig neutralt. Överträdelserna mot Finlands neutralitet skulle rikta sig mot Finlands sydkust. Till en början poängterade man bara trovärdigheten i den militära försvarsförmågan. Senare riktade man uppmärksamheten också mot den politiska trovärdigheten.

Finland förbereder sig för krig mot Sovjetunionen

I Finland byggde man upp försvarssystemet under hela 30-talet for att kunna svara på Sovjetunionens växande militära hot. Utgångsläget var att Sovjetunionen kunde anfalla landet med överlägsna mark- luft- och sjöstridskrafter. Armén skulle i varje fall vara huvudaktören, med stöd av flyget och speciellt vid öppet vatten också med stöd av marinen. Största hotet var ett överraskningsanfall av Röda armén.

Då vinterkriget började hade Finland en nästan färdig lagstiftning för krigsförhållanden. Den var mångsidig och i den stipulerades bl.a. om medborgarnas skyldigheter under krigstid. Militära försvarsförmågan var jämfört med de skandinaviska länderna god, men otillräcklig for att kriga ensam mot en stormakt.

Vinterkrigets överbefälhavare påbörjar förberedelserna redan 1931

Republikens president Kyösti Kallio och den blivande överbefälhavaren deltar i Röda Korsets kyrkokonsert 1.11.1939. SA-bild.

Ett särdrag I Finlands försvarsförberedelser var att redan 1931 utsågs kavallerigeneralen Gustav Mannerheim till ordförande förr försvarsrådet. Försvarsrådets uppgift var att dra upp riktlinjerna för det krigstida försvaret. Till detta beslut som gjorts av president Pehr-Edvin Svinhufvud (1931−37) hörde en hemlig inte offentliggjord tanke att Mannerheim skulle överta uppgiften som överbefälhavare vid ett eventuellt krigsutbrott. President Kallio (1937−1940) godkände sin företrädares beslut. Den blivande överbefälhavaren kunde sålunda förbereda sig för sin uppgift i åtta år.

I ett krig mot Ryssland bedömde man att det behövdes hjälp från väst

Ett eventuellt krig mot Ryssland skulle enligt finska generalstaben vara närmast en del av ett europeiskt krig. Militärledningen ansåg att försvarsstridernas mål var att förlänga motståndet vilket gjorde det möjligt for övriga länder att delta i försvaret av Finland.

De politiska ansträngningarna för att få internationell hjälp vid eventuellt krigsutbrott var vid vinterkrigets utbrott ännu ofullbordade. Statsminister T.M. Kivimäkis regering utlyste 1935 i riksdagen ett dekret där Finland understödde en nordisk neutralitet.

Finland säger upp avtalet om sanktioner enligt artikel 16

Av Europas små och neutrala länder hade Sverige, Danmark, Norge, Belgien, Holland och Luxemburg 1930 i Oslo slutit ett avtal som närmast gällde tull- och handelsförbindelser.

Ländernas mål var att vid eventuellt krig säkra sin neutralitet. Finland anslöt sig till dessa sk. Osloländer 1936. Osloländerna meddelade på sommaren 1936 att dessa inte automatiskt skulle delta i artikel 16 nämnda sanktioner mot ett anfallande land. Länderna övervägde att följa bestämmelserna separat i varje enskilt fall. Dessutom meddelade länderna att de säger upp avtalet om de krav i grundstadgarna vilka tillåter genomfart av främmande trupper mot anfallande land.

Bindandet av Sverige till Finlands försvar misslyckas

Mannerheim ansåg att Finlands meddelande om sin nordiska inriktning var startskottet till strävanden om ett avtal med Sverige angående ömsesidig hjälp vid krig. Till en början strävade man till ett ömsesidigt hjälpavtal inom ramarna för Nationernas Förbund. Sverige meddelade redan 1936 i Nationernas Förbund att landet inte skulle ingå avtal som överskrider grundstadgans förpliktelser.

Efter att läget i Europa tillspetsas var Sverige ändå berett att påbörja underhandlingar med Finland om ett gemensamt försvar av Åland. Regeringarna skrev under ett avtal 1938. När vinterkriget började beslöt Svenska regeringen ändå att inte framföra ett förslag till riksdagen om tillämpandet av avtalet.

Ari Raunio