Taktiken om strid i skogsterräng

Generalstaben lät undersöka eldverkan av olika vapen i skogsterräng

Enligt svensk modell utgav Generalstaben en order 1934, om försöksverksamhet för utredningen om olika vapensystems eldverkan i skogsförhållanden. Försöksprogrammet som var gjort för ett gevärskompani, innehöll experimentell verksamhet för undersökandet av eldverkan. Med experimenten ville man få fram hur eldverkan i skog fungerar i anfall respektive försvar.

Till forskningen hörde bl.a. hur elden från granatkastare och direktskjutande vapen påverkar täckta maskingevärsnästen. Samtidigt undersökte man också transporterande av lätt maskingevär, gående i eldställning samt dess eldverkan i skogen. Till försöksprogrammet hörde 43 olika prov. Två veckor var reserverade för proven, inklusive förberedelserna.

Truppernas rörlighet i skogen som forskningsobjekt

Chefen för Krigsmakten beordrade i sin utbildningsorder 1935 Armékåren d.v.s. den fredstida armén att fördjupa sig i följande ämne: ”Organiserad övning i större enheters framryckning i skogsterräng”. Dessutom fick Armékåren i uppgift att ordna på sommaren en försöksövning för en trupp av regementsstorlek i framryckning i skogsterräng. Speciellt skulle man uppmärksamma åtgärderna för bibehållandet av riktningen, upprätthållandet av kontakterna och de olika truppernas behov av utrymme samt de mest ändamålsenliga framryckningsformationerna. Försöksverksamheten 1935 blev anspråkslös.

I utbildningsordern år 1936 beordrade Chefen för Krigsmakten Armékåren att utreda följande saker:

1. Vilka är åtgärderna för att bibehålla riktningen och upprätthålla kontakterna?
2. De olika truppernas mest ändamålsenliga framryckningsformationer, vilka naturligtvis kan växla efter omständigheterna.
3. Behovet av bredd och djup för de olika trupperna i skogen.
4. Hur ordnas en systematisk framryckning med beaktande av olika enheters kvalitativa mål?
5. Tidsbehovet för de olika grupperingsformationerna a) om framryckningen sker utan fiendens störning och b) om fiendens enskilda patruller stör framryckningen.

Anfallsstrid i skogsterräng som forskningsobjekt

Enligt utbildningsordern 1937 skulle Armékåren fortsätta försöken med krigstida regementenas, bataljonernas och kompaniernas rörlighet i skogen. Dessutom skulle armékåren utreda regementets möjlighet till anfallsstrid i skogen.

Utgångsläget skulle vara en relativt stark fiende som gått i tillfällig försvarsställning vid frontalt möte.

Vägbygge i skogen

I utbildningsordern av 1937 beordrades Armékåren till försöksverksamhet med byggandet av vägar i svårforcerad skogsterräng. Med försöken ville man utreda möjligheterna för underhållet av trupper som framrycker i skogsterräng. Speciellt ville man utreda hur mycket tid som behövdes för vägbyggena. Generalstaben förutsatte att både pionjärer och infanterister skulle delta i försöksverksamheten.

Goda erfarenheter av truppernas rörlighet i skogen

Tavastlands kavalleriregemente och Jägarbataljon 1, vilka var underställda Kavalleribrigaden, utförde försök i skogsterräng med framryckande bataljon och kompani sommaren 1937. Kavalleriet steg av hästarna före framryckningen. Truppernas framryckning i skogen lyckades väl med ringa övning. Kavalleribrigadens kommendör generalmajor G.F. Palmroth var nöjd med erfarenheterna.

Försök med strid i skogsterräng gjordes både på sommaren och på vintern

Forskning om skogens inverkan på marsch hade gjorts av 3 Divisionen redan på sommaren 1936. Följande år fortsatte man med försöksverksamheten både på sommaren och på vintern. Divisionskommendören generalmajor J. Heiskanen konstaterade i sin redogörelse att i skogen bör man framrycka rätlinjigt, för att bäst undvika korsandet av varandras rutter.

På basen av försöken med hans truppförband definierade han principerna för ett anfall i skogsterräng. Spaningen skulle riktas mot anfallsmålet i tillräckligt god tid. Man skulle inte gruppera sig i anfallsformation för tidigt, speciellt inte i vinterförhållanden. Vid framryckning i bred formation måste för många man dra upp spår, vilket var ansträngande.

Skogarna försvårade artilleriets verksamhet

BILD Artilleriregemente 1 på en vintermanöver i Perkjärvi. Bild: Krigsmuseet.

Enligt Heiskanen var det svårt att använda sig av omedelbart artilleristöd vid anfall. Vid anfall i skogen framryckte infanteriet för nära fienden före anstormningen. Förberedande eldverkan skulle delvis komma över det egna infanteriet. Enligt Heiskanen skulle man använd granatkastare för infanteriets omedelbara eldunderstöd. Med dessa kunde man skjuta närmare de egna trupperna. Artilleriet skulle användas mot fiendens reserver och artilleriställningar.

Bruket av maskingevär försvårades i skogen

Enligt divisionens redogörelse kunde de egna maskingevären inte ge eldunderstöd åt anfallande infanterister. Maskingevären lämpades sig bättre för att skydda flankerna. Å andra sidan skyddade skogen också det egna infanteriet från fiendens maskingevärseld.

Hägglund fortsatte med försöken i skogsterräng

Generalmajor W. Hägglund, kommendör för 2. Divisionen var missnöjd med truppförbandens försöksverksamhet. Försök hade inte gjort tillräckligt. Dessutom var de erhållna resultaten i konflikt med varandra. Det var svårt att dra några slutsatser. I november gav Hägglund skriftliga direktiv till truppförbanden att fortsätta med försöksverksamheten med strid i skogsterräng.

Armékåren påbörjade utarbetandet av direktiv för strid i skogsterräng

I sitt eget utlåtande konstaterade kommendören för Armékåren, jägarofficer generallöjtnant H. Öhquist att på basen av erfarenheterna skulle man påbörja skrivandet av direktiv för strid i skogsterräng. Försöksresultaten skulle skickas till kapten T.V. Viljanen. Reglementet för strid i skogsterräng utkom inte före Vinterkriget.

Viljanen publicerade sina forskningsresultat om första världskrigets skogsstrider 1938 i Argona. I bokens förord konstaterade han att en av arméns viktigaste uppgifter är att höja kunskapen om strid i skogsterräng till så hög nivå som möjligt. Enligt honom skulle man i truppernas organisation beakta skogsstrid. Viljanen ansåg att anfallsmöjligheterna i skog för en tekniskt underlägsen armé var de bästa möjliga.

Ari Raunio