Rapalloavtalet 1922

Västländerna förhöll sig avvisande mot Tyskland och Ryssland. Det förstnämnda landet hade förlorat kriget. Ryssland som gått med i kriget som allierad med västmakterna hade efter bolsjevikrevolutionen 1917 dragit sig ur kriget. Landets nya makthavare propagerade i väst för en världsrevolution. Tyskland och Sovjetryssland sökte stöd hos varandra. Länderna skrev i Rapallo 16.4.1922 under ett avtal om vänskap och samarbete.

Genèveprotokollet 1924

Generalförsamlingen vid Nationernas Förbund godkände 2.10.1924 det s.k. Genèveprotokollet där man rekommenderade ett förbud mot anfallskrig. Konflikter skulle lösas i internationella organ. Medlemsländerna var förpliktade att följa de sanktioner som bestämts av Nationerna Förbund.

Locarnoavtalet 1925

Tyskland förband sig 16.10.1925 i ett avtal som slöts i Locarno att lämna sina västra gränser orörda. Detta förbättrade Tysklands relationer till segrarmakterna. Följande år godkändes Tyskland som medlem i Nationernas Förbund. Tyskland lät inte de förbättrade relationerna med segrarmakterna påverka samarbetet med Sovjetunionen. Tyskland och Sovjetunionen undertecknade i Berlin 24.4.1926 ett avtal som bekräftade Rapalloavtalet.

Kellogg−Briand avtalet 1928

Det s.k. Kellogg−Briand avtalet som, fått sitt namn efter Frankrikes och USA:s utrikesministrar, slöts mellan 15 länder i augusti 1928. Avtalet fördömde kriget som ett medel i politiken och i lösandet av internationella konflikter. Konflikter skulle lösas med fredliga medel. Avtalet trädde i kraft följande år då alla undertecknare hade ratificerat det. Senare anslöt sig ännu 50 länder till avtalet.

Nonaggressionsavtalet mellan Finland och Sovjetunionen 1932.

Sovjetunionen strävade efter att säkra sin västliga gräns mot eventuella anfall från Storbritannien och Frankrike genom avtal med randstaterna. Finland ville stanna utanför ett sådant avtalssystem, men knöt ett nonaggressionsavtal med Sovjetunionen 1932.

Nedrustningen i Europa

De nordiska länderna, förutom Finland, påbörjade i slutet av 1920-talet en klar nedrustning. Den svenska riksdagen gjorde 1925 ett försvarsbeslut. Detta trädde i kraft 1928. Enligt avtalet skulle arméns både krigstida och fredstida styrkor skäras ner betydligt. Försvarsbeslutet från 1925 var i kraft till 1936, då den svenska riksdagen gjorde ett nytt försvarsbeslut. Beslutet förutsatte att de krigstida styrkorna skulle utökas.

Ari Raunio