Sovjetunionen tillbakavisade i december underhandlingarna med Finlands regering

Sovjetunionen tillbakavisade alla medlingsanbud mellan Sovjets och Finlands regeringar angående en fred. Sovjetunionen motiverade sin ståndpunkt med att landet hade skrivit under ett bistånds- och vänskapsavtal med Finlands folkregering dvs. Kuusinens regering.

Röda arméns anfall på Karelska näset hade stoppats i slutet av december. I januari fördubblades truppstyrkorna vid fronten mot Finland. Vid fronten på Näset tredubblades styrkorna.

Det officiella Tyskland ville inte vara förmedlare

Genast efter att kriget brutit ut bad Finland att USA skulle bli förmedlare. Landet gav ett förmedlingsanbud, men Sovjetunionen tillbakavisade det. Nu vände sig den finska regeringen till Tyskland. Tyskland ambassadör i Finland Wipert von Blücher var villigare än hans regering att hjälpa sitt värdland. Med stöd av hans rapport sände Tysklands Moskvaambassadör, greve F. W. von der Schulenberg den 7 januari en förfrågan till Sovjetunionens utrikesfolkkommissarie V. M. Molotov om hur Sovjetunionen förhåller sig till Finlands inofficiella förhandlingsanbud. Molotov konstaterade att anbudet kom för sent.

Tysklands ledare, rikskansler Adolf Hitler förbjöd sina underlydande att på något sätt agera som förmedlare i kriget mellan Finland och Sovjetunionen. I verkligheten hade Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop utryckt samma åsikt åt ambassadörerna redan före vinterkriget. Wipert von Blücher hade redan i god tid separat fått vetskap om att Finland inte hörde till den tyska intressesfären.

Wuolijoki och Kollontai inleder sina möten 10.1. i Stockholm

Informella samtal med Sovjets ambassadör i Stockholm Aleksandra Kollontai hade föregått meddelandet som berörde Sovjets förhandlingsberedskap. Den vänstersinnade författaren Hella Wuolijoki påbörjade samtalen 10.1 med Tanners medgivande. Sovjetregeringen sände 21.2 två representanter för i detta ärende träffa Finlands temporära chargéd´affaires i Stockholm Eljas Erkko. Den ena var en tidigare bekant för finnarna, Boris Jartsev vars riktiga namn var Boris A Rybkin.

Sovjetunionen godkände 29.1 Finlands regering som förhandlingspartner

Vinterkrigets statsminister Risto Ryti och utrikesminister Väinö Tanner. SA-bild.

I slutet av januari började det läcka ut information i de baltiska diplomatkretsarna åt Finlands representanter. Enligt informationen var Sovjetunionen beredd för samtal med Finlands regering. Den 29 januari meddelade Sovjetunionen åt den svenska regeringen om fredsmöjligheterna. Uppgiften förmedlades av Sovjets Stockholmsambassadör Aleksandra Kollontai då hon träffade Sveriges utrikesminister Christian Günther. Följande dag fick utrikesminister Väinö Tanner vetskap om att sovjetregeringen ansåg ett avtal med Ryti−Tannerregeringen som möjlig.

Innan de möjliga fredssamtalen kunde börja måste Finland gå med på vissa landavträdelser. I meddelandet som kommit via Sverige fanns också ett meddelande från sovjetregeringen, att de löften som givits åt Kuusinens regering inte gällde Finlands regering.

Stalin ville undvika ett krig mot västländerna

Orsakerna till den sovjetiska ledningens ändrade attityd kan man bara gissa sig till. Första handens arkivkällor existerar inte. Sovjetunionens underrättelsetjänst var effektiv. Uppgifterna om västmakternas beslut i slutet av 1939 om förberedelserna att hjälpa Finland militärt, kom redan i januari till sovjetledningens vetskap. Meddelandet om förhandlingsberedskapen kom endast två dagar innan Röda armén påbörjade de förberedande anfallen inför storanfallet på Karelska näset. Var tanken den att om man inte i tid kom till en militär lösning, skulle man övergå till en politisk lösning?

Sovjetunionens ambassadör i London Maiski försäkrade att Finland skulle överleva

Sovjetunionens London ambassadör Ivan Maiski besökte 1.2.1940 första gången efter vinterkrigets utbrott understatssekreterare R. A Butler vid det brittiska utrikesministeriet. Samma dag började de förberedande anfallen före Röda arméns egentliga storanfall på Karelska näset. Maiski försäkrade åt Butler att hans land inte hade för avsikt att ansluta Finland till Sovjetunionen. Dessutom sade Maiski att Sovjetunionen inte hade några krav på Sverige eller Norge, utan hoppades att länderna skulle förbli neutrala.

Utrikesminister Tanner träffade Kollontai i Stockholm

I februari besökte Tanner Stockholm flera gånger. Där träffade han också Kollontai. Åt henne framförde Tanner synpunkter på eventuella finska landavträdelser. Tanner erbjöd t.ex. ön Jussarö som ett alternativ till Hangöudd.  Efter att Moskva avvisat Finlands erbjudanden som otillräckliga, undrade Tanner vilka de sovjetiska kraven var. Kraven som Moskva kom med 13.2 upprörde finländarna. Förutom Hangöudd krävde Moskva bl.a. Karelska näset, Ladogakarelen och Gräns- karelen.

De hårda kraven mjukade inte upp den svenska attityden

Under samma resa meddelade Sverige åt Tanner ännu en gång att landet inte deltar i kriget med reguljära trupper och att det inte skulle tillåta genomfart till Finland åt trupper från de allierade. Tanner återvände till Finland. Nyheterna från Karelska näsets front var dåliga. Röda arméns trupper hade med storanfallet som börjat 11.2 kommit till en inbrytning vid Mannerheimlinjen. Inbrytningen hotade växa till ett genombrott. Överbefälhavaren beslöt 15.2 att lösgöra västra Näsets trupper från Mannerheimlinjen. De skulle retirera till den s.k. mellanställningen sydost om Viborg.

Militär hjälp från väst eller en bitter fred

Tanner framförde vid regeringens möte 25.2 Sovjetunionens preliminära fredsvillkor. Alternativen för Finland var att påbörja fredssamtalen eller att fortsätta kriget med militär hjälp från väst.  Den hjälpens ankomst till Finland var ändå beroende av Sveriges attityd till truppers genomfart. Mången regeringsmedlem hoppades ännu på ett tredje alternativ, att Sverige skulle sända trupper till Finland.

I regeringen hoppades man ännu på ett svenskt deltagande i kriget

Utrikesminister Tanner sändes ännu till Stockholm för att utreda läget. Sverige stod under samtalen 27.2 fast vid sin avvisande attityd till båda alternativen, dvs. att sända av trupper till Finland och tillåta genomfart för västmakternas trupper. Hansson dramatiserade den negativa attityden med följande konstaterande: ”Om västmakterna kom till Finland genom Sverige, skulle landet hamna i krig mot Finland tillsammans med Sovjetunionen”.

Tidsfristen för Sovjetunionens ultimatum var 1.3.

Följande dag förmedlade Günter Sovjetunionens ultimatum till Tanner. Finland måste senast 1.3 meddela om man gick med på fredssamtalens förhandsvillkor. Finland svarade inte inom utsatt tid. Förhandlingskontakten var ändå inte slutligt avbruten.

Västmakterna krävde en officiell begäran om militär hjälp

Också västländerna hade meddelat om ovillkorliga ultimatum angående Finlands begäran om hjälp. Av Finland begärdes en officiell begäran om militär hjälp. Med stöd av den skulle man kunna sända en militär expedition enligt Nationernas Förbunds resolution angående medlemsländernas skyldighet att hjälpa Finland. Med Finlands officiella begäran om hjälp skulle man ha kunnat idka påtryckning också på Sverige och Norge.

Regeringen beslöt att sända fredsförhandlare till Moskva

Regeringen beslöt 5.3 att påbörja fredssamtalen. Moskva sade sig vara redo att ta emot underhandlarna. Till delegationen utsågs 6.3 statsminister Risto Ryti, ministern utan portfölj J. K. Paasikivi, riksdagsledamot Väinö Voionmaa och industrimannen, generalmajor Rudolf Walden. Den sistnämnda var marskalk Mannerheims betrodda person. Voionmaa representerade i delegationen närmast det socialdemokratiska partiet.

Sovjetunionen fredsvillkor var hårdare än förhandsvillkoren

Den finska delegationen hade sitt första sammanträde i Moskva 8.3 på kvällen. Sovjetunionen framförde sina egna villkor för freden. De hade blivit hårdare än förhandsvillkoren. Nya krav från sovjetisk sida var en partiell överlåtelse av Salla- och Kuusamoområdena. Från Petsamoområdet skulle den delen av Fiskarhalvön som hört till Finland överlåtas. Arrendeområdet på Hangöudd var större än det varit i förhandsvillkoren. Gränsen mot Karelska näset och Ladoga Karelen verkade vara ofördelaktigare än i förhandsvillkoren. Ett nytt speciellt krav var byggandet av en järnväg mellan Kemijärvi och Märkäjärvi. Banan skulle förbindas med bansträckan mellan Kandalax och Salla som ryssarna höll på att bygga.

Regeringen bad om en lägesbedömning av militärledningen

De strängare villkoren var upprörande för delegationen och för hela finska regeringen. Det verkade som om det inte fanns andra alternativ. Överbefälhavaren tillfrågades igen en gång om en läget. Han svävade mellan hjälpen från väst och hårda fredsvillkor. Mannerheim sände 9.3 den begärda skriftliga lägesrapporten till regeringen. Den var skriven av kommendören för Näsets Armé, jägarofficeraren generallöjtnant Erik Heinrichs.

Läget vid fronten såg redan 9.3. tröstlöst ut

Enligt rapporten kunde fronten på Karelska näset hålla ut några dagar, i bästa fall några veckor. I sitt utlåtande hänvisade Heinrichs till uttalanden som han begärt av sina kommendörer. Uttalanden hade kommit från Kommendören för Kustgruppen, jägarofficeraren generallöjtnant K. L. Oesch, jägarofficeraren generallöjtnant Harald Öhquist som ansvarade västra Näsets försvar (fronten mellan Viborg och Vuoksen), och jägarofficeraren generalmajor Paavo Talvela, som ansvarade för östra Näsets försvar (fronten mellan Vuosalmi och Taipale).

Överbefälhavaren ansåg 11.3. att fred var det enda alternativ

Två dagar senare såg Mannerheim som det enda alternativet att gå med på de hårda fredsvillkoren. Det kommer fram i hans framställan till regeringen 11.3, som skulle telegraferas delegationen i Moskva. ”Läget vid fronten är allvarligt, ett fortsatt krig försvagar läget. Inom några dagar skulle Viborg förloras. Ett framgångsrikt försvar på en månad kan inte garanteras och den erbjudna hjälpen kommer kanske om 5 veckor, förutsatt att genomfartslov beviljas. Om detta inte lyckas blir det fråga om ännu strängare villkor och större landavträdelser”.

Underhandlarna fick 12.3. fullmakt av regeringen att skriva under fredavtalet

Regeringen befullmäktigade 12.3 den finska fredsdelegationen i Moskva att skriva under fredsavtalet. Det skedde sent på kvällen. Enligt avtalet skulle elden upphöra vid fronten 13.3 klockan 11.00. Två av regeringens medlemmar motsatte sig fredsavtalet. Dessa var försvarsminister Juho Niukkanen och undervisningsminister Uuno Hannula.

Utrikesminister Väinö Tanner höll ett radiotal 13.3. klockan 12:00

Väinö Tanner håller sitt radiotal 13.3.1940. SA-bild.

En timme efter att freden trätt ikraft 13.3.1940 klockan 12.00 höll utrikesminister Väinö Tanner ett tal i radion. Han började talet med en nyhetsbulletin om förhandlingarna i Moskva. Karaktären på förhandlingarna klargjordes i Tanners ordval; ”På tisdagen den 12 dennes anordnades ett möte mellan Finland och Sovjetunionen. Vid mötet framlades fredsavtalets text för de finska delegaterna…”.  I sin bulletin gick Tanner bl.a. igenom vilka områden som skulle överlåtas till Sovjetunionen och tidtabellen för överlåtandet.

I talet efter nyhetsbulletinen gick Tanner igenom bakgrunderna till kriget, de centrala politiska händelserna under kriget och orsakerna till att man slutit fred. Tanner konstaterade att Storbritannien och Frankrike hade varit beredda att hjälpa Finland militärt. Att få trupperna ända till Finland verkade dock omöjligt. Enda möjliga rutten gick genom Norge och Sverige.

Dessa länder hade redan tidigare avvisat den militära hjälpen till Finland med hänvisning till deras neutralitet. Hänvisande till neutraliteten tillät de inte heller västmakternas genomfart på sina områden av de trupper som skulle komma till Finlands hjälp.

Finland var ett litet land som inte i oändlighet orkade strida ensamt mot en stormakt. Trots de sovjetiska hårda fredsvillkoren ansåg regeringen att freden var ett bättre alternativ än fortsatt strid: ”så länge som vår försvarsförmåga är obruten”.

Riksdagen godkände fredsavtalet 15.3.

Riksdagen hade ingen reell möjlighet att delta i behandlingen av fredsavtalet. Den kunde behandla ärendet först då avtalet redan var underskrivet. Behandlingen av fredsavtalet började i riksdagen 15.3. Efter att ärendet behandlat samma dag tre gånger var det omröstning. För godkännande av avtalet röstade 145 ledamöter och tre motsatte sig avtalet. Nio ledamöter röstade blankt och 42 var frånvarande.

Vinterkrigsregeringen lämnade in sin avskedsansökan 27.3.1940

Rytis regering ställde sin plats 27.3 till förfogande för nya krafter.  Huvuddelen av vinterkrigets regering fortsatte i den nya regeringen under Rytis ledning. Förutom Niukkanen och Hannula uteblev från regeringen J. K. Paasikivi som blev ambassadör i Moskva och justitieminister J. O. Söderhjelm. Tidigare utrikesministern Väinö Tanner blev folkförsörjningsminister i den nya regeringen. Ny utrikesminister blev bankdirektör, tidigare professorn Rolf Witting.

Ari Raunio