De västallierade ansåg att de behöver tid

Storbritannien och Frankrike dvs. de västallierade ansåg sig icke vara tillräckligt väl utrustade för markoperationer. För att får mera tid för upprustningen av de väpnade styrkorna valde västländerna som strategi att ”svälta ut” Tyskland med en sjöblockad dvs. handelsblockad.

Den som mest bröt mot blockaden var Sovjetunionen. Landet ville upprätthålla vänskapliga förbindelser med Tyskland genom att leverera bl.a. olja och livsmedel. Tyskland och Sovjetunionen var inte allierade trots att de hade knutit ett nonaggressionsavtal 23.8.1939 det s.k. Molotov−Ribbentrop-avtalet. Till det avtalet hörde också ett hemligt tilläggsprotokoll om ländernas intressesfärer i Europa.

Sverige fortsatte att sälja järnmalm till Tyskland. Transporterna fungerade problemfritt vid öppet vatten, från Luleå över Östersjön till Tyskland. De västallierade hade inte möjlighet att operera på Östersjön. Vintertid måste malmen först transporteras från Kiruna till Narvik hamn och därifrån med båt till Tyskland. På denna rutt hade den brittiska marinen möjlighet att försvåra transporternas framkomst. Fraktfartygen strävade dock efter att hålla sig på norskt territorialvatten.

De västallierade ville undvika en öppen konflikt med Sovjetunionen

De västallierade strävade med alla medel efter att undvika en öppen konflikt med Sovjetunionen. Å andra sidan ville man binda Sovjetunionen till kriget i norr, vilket försämrade dess förmåga att leverera produkter och varor till Tyskland.

De allierade hade också intresse att binda Sovjetunionen i söder. Då var målet Kaukasus och speciellt oljefälten i Baku. En black om foten i dessa planer var Italien.  Efter att Tyskland anfallit Polen 1.9.1939 hade Italien proklamerat sig som ett icke krigförande land. Italien var ändå ett land som stod Tyskland nära. Länderna hade i maj 1939 undertecknet ett vänskaps- och förbundsavtal det s.k. stålförbundet.

Storbritannien ansåg att den norska kusten var livsviktig för landet.

Medan underhandlingarna mellan Finland och Sovjetunionen pågick under hösten 1939, gav det brittiska krigskabinettet 21.10 i uppdrag åt kommittén för stabscheferna (Chiefs of Staff Committee) att utreda fördelarna och nackdelarna med ett officiellt eller inofficiellt krig mot Sovjetunionen.

Enligt kommitténs rapport 30.10.1939 skulle de viktigaste Sovjetiska anfallsmålen ur brittisk synpunkt vara områdena kring Kiruna och Jällivaara samt Narvikområdet. Norska kusten var livsviktig för Storbritannien.

Bland de nordiska länderna hade Norge en särställning. Storbritannien hade redan i september meddelat åt landet att Storbritannien skulle förhålla sig till ett anfall mot Norge som om det skulle vara ett anfall mot de Brittiska öarna. Stabschefernas kommitté ansåg det inte finnas någon orsak att ändra på detta beslut. Enligt kommittén fanns det inte möjlighet till militär hjälp åt andra länder. Denna ståndpunkt fanns dokumenterad ännu i en rapport daterad 21.11.1939.

Man antog att kriget i norr indirekt skulle försvaga också Tyskland

Stabschefernas kommitté motsatte sig i praktiken brittiska utrikesministeriets tankar på att de skandinaviska länderna skulle binda Sovjetunionen i norr. Enligt det brittiska utrikesministeriet skulle man i Skandinavien kunna föra ett annat krig vid sidan om storkriget i Europa. Det kriget skulle ha tärt på Sovjets resurser och samtidigt försvårat exporten av strategiska varor, speciellt den svenska järnmalmen, till Tyskland. Man ansåg att i ett extremt fall kunde denna verksamhet leda till ett krig med Sovjetunionen.

Det brittiska utrikesministeriets tanke var att huvudansvaret för kriget mot Sovjetunionen låg på Finland med stöd av Sverige och Norge. Dessa länder skulle få hemligt stöd från de allierade. I planen ingick också en garanti åt Sverige och Norge vid ett eventuellt anfall från Tyskland.

De västallierade förhöll sig till en början med reservation till vinterkriget

Efter att Sovjetunionen anfallit Polen 17.9 förblev Storbritannien och Frankrike passiva trots att de hade garanterat Polens suveränitet vid anfall av ett ”europeiskt land”. Utåt förklarade man passiviteten med att garantin gällde vid anfall av ett europeiskt land.

Röda arméns anfall mot Finland 30.11 var tydligen en överraskning för brittiska regeringen. Då den övervägde möjligheterna till motåtgärder var utgångsläget att man bör undvika ett krig mot Sovjetunionen.

I Krigskabinettets mötesprotokoll 2.12 fanns följande konstaterande: ”Förtrytelsen mot Sovjetunionen kommer sannolikt att öka i vårt land. Det blir politiskt svårt att undvika ett fördömande av de handlingar Ryssland riktat mot Finland, med beaktande av att dessa påminner om Tysklands anfall mot Polen.”

Ett kort krig skulle ha hindrat tillkomsten av en stark opinion i Finlands favör. Den engelska eftermiddagstidningen Evening Standard förutspådde ett kort krig. Den skrev 2.12 att det finska högkvarteret föregående dag hade utgivit sin första och sista lägesrapport.

Storbritanniens och Frankrikes principbeslut om att hjälpa Finland

I Frankrike var den allmänna förtrytelsen efter den första förvirringen tydligen ännu större. I den franska riksdagen tryckte man ständigt på Éduord Daladiers regering att hjälpa Finland. Både Frankrike och Storbritannien understödde 14.12 resolutionen i Nationernas Förbund enligt vilket Sovjetunionen skulle uteslutas ur förbundet.

Frankrike förslog redan samma kväll att länderna skulle samarbeta med hjälpen till Finland. Storbritanniens utrikesminister lord Halifax bedömde 15.12 att så länge Finland håller ut, finns det inget omedelbart hot mot Sverige eller Norge från sovjetiskt eller tyskt håll. Han ansåg att hjälpen till Finland skulle favorisera de allierade. Det skulle vara ett effektivt sätt att hindra Sovjetunionen från att nå Atlanten. Marinminister Winston Churchill ansåg att hjälpen till Finland skulle bjuda på goda möjligheter att avbryta malmtransporterna från Sverige till Tyskland.

Finlandshjälpen behandlades 19.12 vid ett möte för de allierades högsta råd i Paris. Om hjälpen var man enhällig. Frågan om hjälpens struktur var ännu öppen. Planeringsansvaret för hjälpen gavs åt kommittén som bestod av båda ländernas stabschefer.

Frankrike och Storbritannien underhandlade separat om hjälpen

Trots den ömsesidiga koordineringen kom både den politiska och militära informationen om eventuell hjälp till Finland separat från båda ländernas diplomater och militärer. Från finsk sida frågade ambassadör C. A. Gripenberg i London och ambassadör Harri Holma i Paris efter information av respektive regeringar. I Helsingfors fick regeringens representanter information av den brittiska ambassadören T. M. Snow och den franska ambassadören Charles Magny.

Tydligen var den brittiska och franska regeringen missnöjd med ambassadörernas förmåga att förmedla information. Storbritannien bytte ut sin ambassadör i slutet av februari. Ny ambassadör blev Gordon Vereker. Frankrike tröttnade på sin ambassadör i slutet av februari. Magny gjorde ett avskedsbesök hos utrikesminister Tanner 29.2.

Båda länderna sände sin militärrepresentant till finska högkvarteret. De hade samtal även med överbefälhavaren, marskalk Mannerheim. Storbritanniens representant var brigadgeneral C. A. Ling och Frankrikes representant var överstelöjtnant Jean Ganeval.

Samtalen med representanterna för de två länderna om en möjlig militär operation av de allierade i Skandinavien var ur finskt perspektiv konfliktfyllda. Informationen var inte till alla delar överensstämmande. I början av vinterkriget sålde båda länderna utan ömsesidig koordinering en del krigsmateriel till Finland. Senare uttryckte Finland sina önskemål till båda länderna tillsammans. Det slutliga leveransbeslutet gjordes ändå av det land som skulle leverera vapnen.

Den militära hjälpen till Finland ändrade de allierade strategi

Enligt sin rapport från 31.12 var stabscheferna beredda att ändra på de västallierades strategi. Att påbörja en offensiv i Skandinavien ansågs vara en stor förändring i strategin. Tillsvidare hade strategin baserat sig på försvar på land och i luften, tills man ansåg att den materiella beredskapen var tillräcklig mot Tyskland. Den planerade anfallsoperationen ansågs kunna bli en avgörande framgång för de allierade.

Frankrike talade för en sjö- och landstigningsoperation i Petsamo

Finland föreslog åt de allierade en marin operation mot Petsamo. För att fördunkla de allierades roll skulle operationen utföras närmast med polska marinens fartyg, som klarat sig till väst. Frankrike tände på saken. I de franska planerna ingick en landstigningsoperation till Petsamo ännu hela januari.

Storbritannien förhöll sig från första början negativ till hela tanken. Landet stod orubbligt fast vid sin åsikt, enligt vilken de allierade borde landstiga i Narvik och därifrån rycka fram med tåg till Bottniska viken och vidare till Finland. I samband med att man tryggade förbindelserna, skulle man också få malmfälten i Kiruna i besittning.

Vid sitt möte i Paris 31.1−1.2, behandlade de allierades stabschefer sändning av trupper till Finland. Frankrike drev fortfarande på ett anfall via Petsamo. Storbritannien var emot det alternativet. Enligt britterna borde trupperna sändas till Finland via Norge och Sverige, först till Narvik och sedan med tåg via Kiruna till Bottniska viken och därifrån vidare till Finland.

De allierade beslöt om militär hjälp vid sitt möte 5.2

Vi sitt möte i Paris beslöt de allierades högsta råd dvs. krigsledning slutligen om att sända trupper till Finland. Franska premiärministern Daladier hade redan före mötet övergett tanken på Petsamo. Enligt honom var Storbritanniens förslag om en operation via Narvik och Bottniska viken bättre ur storkrigsperspektiv. Med operationen skulle man uppnå två mål; hjälp till Finland och övertagande av de svenska malmfälten.

Den militära hjälpen hade två mål

Ledarna för de allierade godkände också en militär plan. Enligt den skulle en betydande del av trupperna att säkra trafikförbindelserna mot ett eventuellt tyskt anfall i Norge eller Sverige. Vid skyddandet av järnvägsförbindelserna kunde man överta Kirunas malmfält. Enligt beslutet skulle trupperna, som sändes ända till Finland, användas i norra delarna av landet. Ur finskt perspektiv var den delen av beslutet inte så bra.  Man skulle ha behövt nya utvilade trupper uttryckligen på Karelska näset.

Röda arméns trupper hade på Karelska näset övergått 1.2 till anfall efter en månads ställningskrig. I Högkvarteret utgick man från att storanfallet hade börjat. Det var dock endast fråga om förberedande anfall före genombrottsanfallet. Det egentliga storanfallet började på Karelska näset 11.2.

Problemet var Sveriges och Norges negativa ståndpunkt angående genomfarten

Det största problemet för den militära planeringen var fortfarande Sverige och Norge. De hade redan tre gånger avslagit de allierades begäran om genomfart för deras trupper. Nu beslöt man att kräva tillstånd av Sverige och Norge att transportera trupper genom länderna. Finland skulle sända en officiell ansökan före den 1 mars. Enligt den kunde man hänvisa till Nationernas Förbunds resolution från 14.12.1939, enligt vilken medlemsländerna uppmanades att hjälpa Finland som utsatts för anfall.

Den 20.1 lämnade de allierade sin tredje not till Sverige och Norge beträffande truppernas genomfart till Finland. Svaren var åter negativa liksom svaret på den fjärde noten som Storbritannien skickade i början av mars.

I mars var det brittiska krigskabinettet i princip berett att sända i väg trupper utan Sveriges och Norges egentliga medgivande.  Målet var ändå att undvika krigshandlingar med dessa länders militära styrkor. Förutom det nekande svaret lät Sverige västmakterna förstå att man vid ett intrång skulle riva upp och förstöra järnvägen mellan Kiruna och Narvik på svenskt territorium.

Sverige höll fast vid sin avböjande ståndpunkt angående genomfart av de allierades trupper

Finland politiska ledning fick 7.2  de första uppgifterna om beslutet som de allierades högsta råd hade gjort. Utrikesminister Tanner använde denna information som påtryckning mot Sverige då han träffade Sveriges utrikesminister Günther och statsminister Hansson i Stockholm 13.2. Båda avböjde kategoriskt framställan om att sända reguljära svenska trupper till Finland och meddelade samtidigt sin avböjande ståndpunkt till genomfarten av västmakternas trupper.

Storbritannien ansvarade för operationens planering

Planeringsansvaret för de allierades militära hjälp låg på Storbritannien. Båda länderna ansvarade ändå för transporten av de egna trupperna. Polackerna skulle komma med fransmännen. Enligt engelsmännens operationsplan skulle de första fartygen avsegla 12.3. Frankrike hade redan i mitten av januari börjat samla ihop trupper för att sändas till Finland. Av de brittiska trupperna var en del sådana, som ursprungligen var tänkta att sändas till Frankrike.

Polens exilregering ville stärka sin position

Polens exilregering, som befann sig i Franska Anger, motiverade sitt beslut att sända trupper till Finland med att polska trupper i Finland skulle vara ett levande bevis på Polens existens. Trupperna skulle strida sida vid sida med de allierade och skulle stärka Polens position bland de allierade länderna.

Information om Finlands fredssträvanden ökade de allierades aktivitet

Förutom planeringsansvaret för operationen ansvarade britterna för kontakten till Finland. Frankrike var ändå i intensiv kontakt med den finska regeringens representanter. Informationen om Finlands fredssträvanden ökade den franska regeringens aktivitet. Britterna var tidvis tvungna att korrigera uppgifter som fransmännen gett åt Finland, bl.a. om truppernas storlek och om transporttidtabeller. Både britterna och fransmännen ansåg att om Finland lösgör sig från kriget är det en stor förlust för de allierade.

Storbritannien var vid krigskabinettets möte 1.3 berett att sända till Finland hälften av de 100  bombplan som landet hade begärt.  Senare preciserades beslutet. För att flygplanen skulle sändas iväg krävdes att Finland sänder en officiell begäran till de allierade.

Regeringen vacklade mellan hjälp från väst och fredsunderhandlingar

Både de allierade och Sovjetunionen utövade påtryckning för att den finska regeringen skulle göra ett beslut. Finland gavs tidsfrister när landet skulle meddela sin ståndpunkt. När tidsfristerna gått gavs nya tidsfrister.

Enligt regeringens åsikt var Sovjetunionens villkor för fredsunderhandlingar oskäliga. När Sverige förbjöd genomfarten kändes hjälpen från väst osäker.  Det verkade mycket osäkert om hjälpen skulle hinna i tid. Dessutom avvek fransmännens och britternas uppgifter från varandra beträffande truppernas storlek. Den tredje oförutsägbara faktorn var, hur den finska fronten skulle hålla på Karelska näset. Uppgifterna därifrån var mycket oroande.

På Karelska näset stred man i de tredje ställningarna som samtidigt var de sista

Överbefälhavaren hade 15.2 givit tillstånd åt trupperna på västra Näset att dra sig från Mannerheim- linjen till de s.k. mellanställningarna sydost om Viborg.  Därifrån lösgjordes trupperna 27.2 på kvällen till de s.k. bakre ställningarna, som på Näset sträckte sig från Viborg via Tali till Vuoksen.

I början av mars stred man alltså redan om Finlands näststörsta stad Viborg. Röda arméns anfall över den frusna Viborgska viken förorsakade nya kriser för Näsets försvar. Fienden som nått Viborgska vikens norra strand skar av landsvägen mellan Viborg och Fredrikshamn öster om  Säkkijärvi. Trots alla motåtgärder växte brohuvudet dag för dag.

På östra Näset försökte Röda arméns trupper komma i ryggen på försvararna genom att ta Äyräpääåsen i sin besittning och anfalla över Vuoksen till Vuosalmi. Trupperna som flyttats från huvudställningarna till Vuosalmi lyckade tillsvidare begränsa fiendens utvidgning av brohuvudet.

Finlands regeringe valde fredsunderhandlingarna

Den finska regeringens vacklan mellan de två alternativen, dvs. hjälp från väst eller fredsunderhandlingar, ledde slutligen till ett beslut 5.3. Regeringen beslöt att sända en förhandlingsdelegation till Moskva. Delegationen slöt en hård fred med Sovjetunionen 12.3 sent på kvällen.

De allierade var besvikna på fredsavtalet

De västallierade ansåg att fredsavtalet i Moskva var en stor förlust. Sin bitterhet visade de genom att tala om Finlands kapitulation. Termen finns fortfarande i en del västlig historieforskning om andra världskriget.

Storbritannien och Frankrike återkallade transporterna av krigsmaterielen till Finland. De krävde också att Finland skulle sända tillbaka de vapen som redan anlänt till landet. Man kom till en kompromisslösning i frågan. All materiel som införskaffats från väst behövde inte returneras.

Vinterkrigets hårda fred definierade Finlands position i andra världskriget. Finland blev utanför de västallierade. Då Sveriges attityd förblev oförändrad blev Finlands alternativ Tyskland eller Sovjetunionen.

Ari Raunio