Finlands Gasskyddsorganisation grundades 1927

Under första världskriget användes stridsgaser vid fronten. I Finland grundades 1927 Finlands Gasförsvarsförening. Föreningen utvecklades senare till Finlands Gasskyddsorganisation. Man uppskattade att flygvapnets snabba utveckling skulle leda till djupare frontlinjer. Som en följd av detta skulle civilbefolkningen komma i större kontakt med kriget. Det första europeiska kriget där man bombade civila mål från luften var Spanska inbördeskriget 1936−1939. Målet för Gasskyddsorganisationen var att åstadkomma ett fungerande befolkningsskydd.

Militärens första order om en befolkningsskyddsplan gavs 1933

Militärdistrikten fick sina order om att göra upp befolkningsskyddsplaner enligt en order som var daterad 23.4.1933. Statsrådet tillsatte vid inrikesministeriets föredragning en kommitté 15.2 1935 som skulle förbereda ett förslag ”om de åtgärder inom luftförsvaret som hör till civila myndigheter och som leder till att civilbefolkningen skyddas mot fiendens luftangrepp”. Kommittén lämnade sitt betänkande 3.3.1938.

Befolkningsskyddschefens tjänst grundades 1938 och staben 1939

Statsrådet utsåg 29.9.1938 jägarofficeraren generallöjtnant Aarne Sihvo till befolkningsskyddschef i inrikesministeriet. Befolkningsskyddschefens stab grundades 14.1.1939. Samtidigt lade man ner Statens befolkningsskyddscentral som från 1937 ansvarat för utvecklandet av befolkningsskyddsberedskapen. Finlands Gasskyddsorganisation hade vid sidan om det statliga organet fortsatt sin verksamhet, med betoning på upplysningsverksamhet.

Regeringens första lagförslag om befolkningsskyddet föll

Regeringen gav i mars 1939 ett lagförslag om befolkningsskyddet. Enligt lagförslaget skulle befolkningsskyddets ändamål vara ”att skydda befolkningen och statliga, kommunala och privata inrättningar samt övrig privat egendom mot fiendens luftangrepp eller begränsa och lindra effekten av sådana angrepp”. Enligt förslaget skulle alla personer mellan 16 och 60 år vara befolkningsskyddspliktiga. Plikten skulle också gälla under fredstid för högst 36 timmar i året. I riksdagen drog behandlingen ut på tiden och lagförslaget bordlades vid riksdagssessionens slut.

Lagliga grunden för befolkningsskyddet blev klar i sista minuten

Regeringen tillsatte en ny kommitté 15.6.1939 för att förbereda lagförslaget. Kommittén ändrade förslaget bl.a. så, att den fredstida befolkningsskyddsförpliktelsen under fredstid skulle vara frivillig. Presidenten skrev 22.9 under regeringens nya lagförslag om befolkningsskyddet. Storkriget i Europa hade redan börjat under de första dagarna i september. Tyskland hade anfallit Polen 1.9.1939. Storbritannien och Frankrike hade förklarat krig mot Tyskland 3.9.1939. Riksdagen behandlade båda lagförslagen i rask takt och godkände dem. Republikens president skrev under båda lagarna i statsrådet 30.10.1939. Lagarna trädde i kraft 15.11.1939.

Den krigstida befolkningsskyddsorganisationen bildades under de extra övningarna

I samband med de extra övningarna dvs. mobiliseringen fick Finlands Gasskyddsorganisation 14.10.1939 en order att verkställa sina mobiliseringsplaner. Reservisterna som var krigsplacerade i befolkningsskyddsuppgifter kallades samma dag i tjänst.

Huvuddragen i befolkningsskyddets organisation

Vid mobilisering kompletterades Befolkningsskyddschefens stab till sin krigstida styrka. Staben bestod av en organisations- och utbildningssektion, teknisk sektion och en underhållsbyrå. I den tekniska sektionen utfördes forskning och planering angående strukturellt skydd. I länen ansvarade befolkningsskyddsinspektörerna för befolkningsskyddsärenden. Inom kommunalförvaltningen bildade man vanligtvis befolkningsskyddsnämnder. För planeringen och verkställandet av beslut i städerna ansvarade befolkningsskyddsbyrån under ledning av byråchefen. På mindre orter var ansvarspersonen den som utsetts till befolkningsskyddschef.

Order om mörkläggningsförberedelser gavs 15.10.1939

Befolkningsskyddschefen generallöjtnant Sihvo granskar 1.11.1939 Helsingfors brandverks materiel. SA-bild.

Landets befolkningsskyddschef gav 15.10.1039 en order om mörkläggningsförberedelser. Förberedelserna förutsatte att mörkläggningen kunde verkställas efter 17.10. klockan 00:00 inom två timmar efter en mörkläggningsorder. På de flesta orter höll man före krigsutbrottet mörkläggningsövningar.

Alarmarrangemangen och kontrollen av dem

Befolkningsskyddsmyndigheterna hade ansvaret för att ge flygalarm. Anmälan om fiendeflyg som närmade sig kom från Flygvapnets områdescentraler. Länens befolkningsskyddsinspektörer beordrades att granska alarmsystemen. Det var också viktigt på orten att veta från vilken av luftförsvarets områdescentraler (IPAK) meddelandet om fiendeflyg kom. Också kommunikationsnätet skulle kontrolleras.

Befolkningsskyddsdirektiven efter krigsutbrottet

Befolkningsskyddschefen gav åt befolkningsskyddsinspektörerna sina order och hans stabs bulletiner. Den första bulletinen utkom 3.12.1939. Den innehöll information om fiendens bomber.

I sin första order 4.12.1939 efter krigsutbrottet beordrade Sihvo länen att omedelbart efter ett bombardemang sända en lägesrapport till hans stab. Samtidigt beordrade han konstant dejourering på alla ledningsnivåer.

Erfarenheterna av kriget beaktades

I sin följande order från 29.12 gav befolkningsskyddschefen preciserade direktiv om agerandet under ett bombanfall. Han krävde också strängare luftskyddsdisciplin. Människorna gick inte omedelbart efter att flygalarm i luftskydden. En del stannade för att följa med bombardemangen. Människor som rörde sig på landsbygden skulle vara beredda att skydda sig mot fiendeflygplanens maskingevärseld genom kamouflering. Därför skulle de bära med sig ett tillräckligt stort vitt tygstycke t.ex. ett lakan.

Krigsindustrin stördes av upprepade flyglarm

Upprepade flyglarm som krävde skyddsåtgärder störde krigsindustrins verksamhet. Befolkningsskyddschefen beordrade 29.12 fabrikerna att avbryta sin verksamhet endast då omedelbar fara hotade. Varningen skulle ges av fabrikens luftskyddspersonal.

Beredskapen mot gasanfall förbättrades

Finlands gasskyddsorganisation tillverkade gasmasker för civilbefolkningen. De kemiska försöksanstalterna i Vasa och Tammerfors kunde analysera gasprover. Enligt befolkningsskyddschefens order 31.12 skulle fältlaboratorier för befolkningsskyddet grundas i Helsingfors, Åbo, Kuopio, Uleåborg och Kemi. Personalens utbildning tog dock en så lång tid i anspråk att laboratorierna kunde tas i bruk först vid krigets slutskede.

Landet var uppdelat i ett krigsområde och i en hemmafront

Omarbetad karta från boken, Ari Raunio, ”De militära operationerna De finska krigen 1939−45. Karttakeskus 2008.

Karelska arméns, IV Armékårens och Grupp Talvelas område, liksom områdena för Norra Finlands Grupp och Lapplandsgruppen kallades för krigsområde. Dessa sträckte sig långt bakom linjerna. Inrikesministeriet ansvarade också för befolkningsskyddet på orter som befann sig på truppernas bakre områden. Statsrådet beordrade 19.1.1940 hela ansvaret för befolkningsskyddet på krigsområdet åt respektive truppförband.

Desarmeringsutbildningen av icke-detonerade bomber påbörjades i december

En del av fiendens bomber detonerade inte och blev s.k. sotare. För att undvika olyckor måste dessa desarmeras. Utbildningen av personal som behövdes för dessa uppgifter påbörjades i december. I den första desarmeringskursen 12−13.12 deltog 19 personer. Personerna representerade 16 olika kommuner. Efter detta ordnades utbildning i Jyväskylä, Lahtis och Åbo. Totalt 94 bombdesarmerare utbildades under kriget.

Vinterkrigets bombardemang

Omarbetad karta från boken, Ari Raunio, ”De militära operationerna De finska krigen 1939−45. Karttakeskus 2008.

Enligt statistiken bombades totalt nästan 700 orter under vinterkriget. Bombangreppens antal enligt statistiken var 2 700. Av de enligt uppskattning närmare 100 000 bomberna var 55 000 sprängbomber och över 40 000 brandbomber. Fiendeflyget gjorde enligt statistiken 440 maskingevärsattacker. I vinterkrigets bombangrepp dog knappt 1 000 personer. Olika myndigheters statistik avviker lite från varandra.

Bombardemangens personförluster

Många av träbyggnaderna i S:t Michel förstördes i Röda arméns bombangrepp 5.1.1940. Bilden är från Mikonkatu. SA-bild.

De största enskilda förlusterna uppstod i Helsingfors 30.11. Förlusterna förorsakades av dagens andra bombangrepp på eftermiddagen. Det föregående bombangreppets fara över-signal hade ljudit kort före andra angreppet. Sålunda kom bombangreppet som en överraskning för stadsborna. I bombardemanget under krigets första dag dog ca 100 personer i Helsingfors.

De näststörsta förlusterna uppstod 17.2.1940 i Idensalmi. I det bombangreppet dog 41 personer. Av dem dog 28 personer då en bomb träffade ett skyddsrum som befann sig ovan jorden. S:t Michel bombades 5.1.1940 med tre angrepp. Det första angreppet kom som en överraskning.

Byggnader som förstördes eller skadades

Klostergatan i Viborg 8.3.1940. SA-bild.

Den största förödelsen uppstod i Viborg som befann sig i krigsområdet. Enligt statistiken förstördes eller skadades på hemmafronten närmare 500 byggnader i Villmanstrand, i Lahtis närmare 400, i Åbo över 300 och i Riihimäki lika många.

Ari Raunio