Det fredstida försvarsväsendet

Chefen for krigsmakten, jägarofficeren generallöjtnant Hugo Österman ledde det fredstida försvarsväsendet. Huvuddelen av staben för krigsmakten hade 1938 anslutits till försvarsministeriet. Armékåren, lokalorganisationen, flygvapnet, marinen samt krigsskolorna och inrättningarna var underställda krigsmakten. Krigsplaneringen skedde i generalstabens avdelningar som lämnats utanför försvarsministeriet. Dessa blev underställda försvarsrådets ordförande marskalk Mannerheim. Chef för generalstaben var jägarofficeren generallöjtnant Lennart Oesch. Jägarofficerarna var sådana, som hade farit från det ryska storfurstendömet Finland till Tyskland för att får militärutbildning.

Försvarsmakten

Gränsbevakningen och Sjöbevakningen var underställda inrikesministeriet. Skyddskåren var en självständig militär organisation som inte hörde till försvarsväsendet. Ordet försvarsmakten användes då man avsåg en helhet bestående av försvarsväsendet, Gränsbevakningen, Sjöbevakningen och Skyddskåren.

Fredstida armén, lika med landstridskrafterna

Fredstida armen kallades for armékår och bestod av bl.a. tre divisioner och Kavalleribrigaden. Kommendör for armékåren var jägarofficeren, generallöjtnant Harald Öhquist. Armékårsstaben, som var hans ledningsstab, befann sig i Viborg, i Viborgs slott.

Divisionerna var inte krigstida divisioner. Armékårens trupper skulle kompletteras med reservister samt skyddskårister. Dessa skulle sålunda fungera som täcktrupper i början av kriget. Deras uppgift var att skydda fältarmén d.v.s. uppställandet och koncentreringen av reservisttrupper.

Huvuddelen av landstridskrafterna ställdes upp av distriktsorganisationen

Finlands krigstida armé bestod på 1930-talet av de i tjänst varande fredstida trupperna dvs. fredstida armén samt fältarmén som ställdes upp vid mobilisation. Fältarmén bestod av Högkvarteret, dessutom av tre armékårsstaber, nio divisioner, fyra brigader samt avdelta bataljoner.

Krigstida divisionen ställdes upp av ett militärlän

Omarbetad karta från boken, Ari Raunio, ”De militära operationerna De finska krigen 1939−45. Karttakeskus 2008.

Regionala organisationen, som bestod av militärlän och militärdistrikt, ansvarade for uppstallandet av fältarmén. Det fanns lika många militärlän som divisioner, dvs. nio. Militärlänet var i allmänhet uppdelat i två eller tre militärdistrikt. De sistnämnda fungerade i samarbete med skyddskårsdistrikten. Under dessa fungerade skyddskårsområdena.

Miltärlänet skulle ställa upp divisionens tre infanteriregementen, ett artilleriregemente, övriga vapenslagstrupper samt underhållstrupper. Vapenslagtrupperna i divisionen bestod av fältartilleri- och tekniska trupper. Till de sistnämnda hörde signal- och pionjärtrupperna. Till militärlänets uppgifter kunde även höra uppställandet av trupper tillhörande högre ledningsstaber såsom armékårens eller högkvarterets trupper samt trupper tillhörande flyget och marinen.

Gränsmilitärdistrikten ställde upp endast täcktrupper

Omarbetad karta från boken, Ari Raunio, ”De militära operationerna De finska krigen 1939−45. Karttakeskus 2008.

Finland var före vinterkriget uppdelat i 29 militärdistrikt. Åland var utanför uppdelningen. Dess befolkning var befriad från värnplikt. Av militärdistrikten var 23 underställda miltärlänen och hörde sålunda till regionalorganisationen. De sex militärdisgtrikt som var vid gränsen, skulle komplettera täcktrupperna som bildades av de fredstida trupperna.

I dessa ärenden var de fyra skyddskårdistrikten i området mellan Ishavet och Ladoga (Lapplands SD, Kajanalands SD, Lieksa SD, och Salmis SD) underställda chefen för Gränsbevakningssektionen och de två militärdistrikten på Karelska näset (Kexholms MD och Näsets MD) var underställda kommendören för armékåren.

Den krigstida uppgiften för Gränsbevakningsväsendets chef var att försvara den östra gränsen mellan Salmis och Ishavet.

Staberna, stabs- och underhållsenheterna ställdes upp i städerna

Divisionsstaben, stabsenheterna, och divisionens underhållsenheter ställdes upp i den stad där militärlänsstaben var belägen. Infanteriregementets stab samt dess stabs- och underhållsenheter ställdes upp på de orter där militärdistrikten var belägna. I allmänhet ställdes bataljoner eller sektioner upp av två skyddskårsdistrikt. Större skyddskårsdistrikt klarade ensam av uppgiften.

Infanteri- och fältartilleriregementen som ställdes upp av Fältarméns territorialsystem

Omarbetad karta från boken, Ari Raunio, ”De militära operationerna De finska krigen 1939−45. Karttakeskus 2008.

Till de nio divisioner som enligt mobiliseringsplanen skulle ställas upp, hörde 27 infanteriregementen och nio fältartillerigrupper. Redan under de extra övningarna var man tvungen att splittra divisionsorganisationen. Från Åttonde Divisionen underställdes ett infanteriregemente (IR 22) åt Marinen för att placeras på Åland. Från Sjätte och Nionde Divisionens artilleri underställdes en sektion från vardera åt Marinen för att placeras på Åland. För Nionde Divisionens del, var det, den enda sektionen. Sålunda var divisionen utan artilleri. Divisionen förflyttades till fronten regementsvis. En ny Nionde Division ställdes upp under kriget i Suomussalmi.

Redan i början av kriget flyttades ett infanteriregemente (IR 16) förstärkt med en sektion från Sjätte Divisionen till riktningen mot Tolvajärvi. Truppen stannade där under hela kriget. Divisionen fick i december, i stället för regementet som skickats till Tolvajärvi, av Marinen Infanteriregemente 22 som skulle användas på Åland. Åttonde Divisionen blev med bara två infanteriregementen, varav det ena (IR 23) måste överlåtas åt Tionde Divisionen i riktningen mot Taipale.

Under kriget ändrades numreringen för tre divisioner och deras regementen. enligt följande (Inom parentes är de nya numren som togs i bruk 1.1.1940)

• Divisionen (3.D): IR 16 (IR 7), IR 17 (IR 8), IR 18 (IR 9) och AR 6 (AR 6)
• Divisionen (7.D): IR 27 (IR 19), IR 28 (IR 20), IR 30 (IR 21) och AR 10 (AR 7)
• Divisionen (2.D): IR 31 (IR 4), IR 32 (IR 5), IR 33 (IR 69) och AR 11 (AR 2)

Den fredstida armén som täcktrupp på Karelska näset

Omarbetad karta från boken, Ari Raunio, ”De militära operationerna De finska krigen 1939−45. Karttakeskus 2008.

Ett överraskningsanfall via Karelska näset ansågs som det största hotet. Därför grupperades praktiskt taget hela den fredstida armékåren där.

De fredstida truppförbanden skulle bilda fyra brigader och Kavalleribrigaden bestående av stampersonal, beväringar i tjänst och reservister som kallats till tjänst samt skyddskårister. Av varje fredstida divisionsstab skulle man bilda en armékårsstab. Av dessa skulle två verka på Karelska näset och en i Ladogakarelen norr om Ladoga.

Täcktrupperna mellan Ladoga och Ilomants 

Omarbetad karta från boken, Ari Raunio, ”De militära operationerna De finska krigen 1939−45. Karttakeskus 2008.

Salmis Militärdistrikt och Joensuu Militärdistrikt ställde upp täcktrupperna i området mellan Ladoga och Ilomants. Till dem hörde tre avdelta bataljoner, (Avd.B 8, Avd.B 9 och Avd.B 10) och en bataljon från Infanteriregemente 37 (III/IR 37). Enda täcktruppen som ställt upp av den fredstida organisationen var Fjärde Armékårens stab. Den ställdes upp av den fredstida Tredje Divisionens stab i S:t Michel.

De avdelta bataljonerna ställdes upp i övningscentraler

Gränsbevakningssektionerna ställde upp staben för Norra Finlands Grupp som hörde till täcktrupperna. Gruppens, både skydds- och krigstida trupper mellan Ilomants och Petsamo bildades av åtta avdelta bataljoner, ett avdelt kompani (10.Avd..K) samt två avdelta batterier (4.Avd.Btri och 5.Avd.Btri). De avdelta bataljonerna var: Avd.B 11, Avd.B 12, Avd.B 13, Avd.B 14, Avd.B 15, Av.B 16, Av.B 17, Avd.B 18 och Avd.B 19.

I gränskommunerna hade trupperna ställt upp i övningscentraler, dit man hade beordrat mycket överloppsmanskap, som möjliggjorde uppställandet av en extra trupp, vanligtvis ett avdelt kompani.

Planen for Fältarmén

Huvuddelen av fältarmén dvs. fem divisioner skulle koncentreras på Karelska näset och två norr om Ladoga, mellan Ladoga och Suojärvi. Försvaret av området mellan Ilomants och Ishavet sköttes av Gränsbevakningsväsendets egna fredstida trupper samt av avdelta bataljoner som bildats av reservister. Gränsbevakningsväsendets alla trupper inklusive reserven motsvarade tillsammans ungefär en infanteridivision. Dessa trupper skulle försvara ett frontavsnitt på 1200 kilometer utan artilleri.

Två av fältarméns divisioner skulle användas som överbefälhavarens reserv. En skulle koncentreras bakom Karelska Näset vid Davidsstad. Den andra som bl.a. saknade artilleri skulle stanna kvar dar den ställts upp i Kemi – Uleåborgsområdet.

Ari Raunio