Infanteriet framrycker i skogen. Bild: Krigsmuseet

Anfall eller försvar?

Utgångsläget för utvecklandet av den finska krigskonsten var att strida mot en numerärt överlägsen fiende. Målet var att utjämna styrkeförhållandet med skickligare krigskonst och taktik. Man bedömde att det krävdes anfallsbetonad verksamhet, vilket betydde bl.a. rörlighet. På 1930-talet uppstod en viss kritik mot anfallets förträfflighet. I Generalstaben bedömde man att på Karelska näset skulle försvarsstrid vara viktigare än anfallsstrid.

Användningsprinciperna för Flyget och Marinen.

Engelska experter rekommenderade 1924 anfallsbetonad verksamhet för det finska Flygvapnet. Följaktligen skaffade man bombflyg. På 1930- talet övergick man till att betona försvar, dvs. jaktflyg.

Riksdagen stiftade 1927 en lag om Marinen. I den fastställdes Marinen grundanskaffningar. Anskaffningar som gjordes enligt den, skapade en flotta vars styrka påminde om en sjömakt i miniatyrformat. Huvuddelen av medlen användes till två pansarskepp. Fyra u-båtar och fyra motortorpedbåtar skaffades ytterligare.

Krigshögskolan och förhållandena i Finland

Efter grundandet av Krigshögskolan 1924 kunde den finska krigskonsten utvecklas. I skolan kunde man teoretiskt fördjupa sig i krigsföring i finska förhållanden. Många officerare som genomgått den skolan fick genast krävande utvecklingsuppgifter. I Krigshögskolan fördjupade man sig i strid, i finsk terräng.

I Finland utvecklades taktiken för strid i vinter- och skogsförhållanden.

Utrustning transporteras med pulka i skogsterräng. Bild: Krigsmuseet.

I utvecklandet landstridskrafternas taktik beaktade man årstidernas och terrängens inverkan. Grunden för vintertaktiken skapades på 1920-talet med experimentell verksamhet inom skyddskåren, gränsbevakningen och försvarsväsendet. På 1930-talet fördjupade man sig i strid i skogsterräng. Förutom vapnens inverkan undersökte man under många år, genom experiment, skogens inverkan på taktiken. Före vinterkriget hade landstridskrafternas hela stampersonal i försöksverksamhet fördjupat sig i hur skogsterrängen påverkar truppernas taktik.

Två böcker publicerades om verksamhet i vinterförhållanden.

De centrala resultaten av vinterexperimenten dokumenterades i det två böckerna som utkom 1929, Handboken om vinterkrigsföring och Vintertaktik. I handboken behandlas tillvägagångssätt. Båda böckerna stämplades enligt svensk modell som hemliga. Resultaten och slutsatserna efter 1930-talets försöksverksamhet i skogsterräng hann man inte dokumentera som reglementen eller direktiv före vinterkriget. Major T.V. Viljanens bok om erfarenheter i skogsstrid utkom 1938. Den baserade sig på erfarenheter av skogsstrider under första världskriget.

Förutsättningarna för vinterkrigets taktik skapades genom experimentell verksamhet.

Infanteriet framrycker på skidor och med pulka i skogen under vinterstridsutbildning arrangerad av Skyddskåren. Bild: Krigsmuseet.

Genom att fördjupa sig i truppernas verksamhet i skogsterräng under alla årstider skapades förutsättningar för den finska vinterkrigstaktiken. Genom att beakta de finska förhållandena kunde man utveckla utrustning som lämpar sig för skogsstrider. Verksamheten i väglös terräng vintertid underlättades av tält som kunde uppvärmas, hästdragna fältkök samt skidor och pulkor. Snödräkterna förbättrade kamoufleringen vintertid. Marschkompasserna gjorde det lättare att orientera i terrängen både sommar- och vintertid. Maskinpistolen var ett utmärkt vapen i skogsterräng under alla årstider. Sådana borde ha funnits flere stycken i varje infanterigrupp.

Ett fältkök lastas ombord i en tågvagn. Bild: Krigsmuseet

Vinterkrigstaktiken uppstod under kriget

Utvecklingsarbetet mellan världskrigen angående truppernas verksamhet i skogsterräng skapade förutsättningarna för finnarnas betydelsefulla segrar vid frontavsnittet mellan Ishavet och Ladoga. Fiendetrupper trängde sig in i Finland i vägarnas riktning. Fiendetruppernas kontakter bröts med kringgående rörelser genom väglös terräng. Att får fienden i en ”motti” blev ett kännetecken för den finska vinterkrigstaktiken. I skuggan av mottinas uppkomst, förblev några mottistrider, som varade ända till krigets slut. Så skedde norr om Ladoga och i Kuhmo.

På den viktigaste krigsskådeplatsen fanns ett tätt vägnät och stora fält. I en sådan terräng kunde fienden väl utnyttja sin överlägsenhet vad materiel och manskap beträffar. Det var svårt att bestämma särskilda drag för den finska taktiken på Näset under vinterkriget.

Skogarnas betydelse för truppernas sammansättning.

En förpost överraskar fiendens spaningspatrull under en vintermanöver arrangerad av Skyddskåren. Förposten är beväpnad med maskinpistoler. Bild: Krigsmuseet.

Fältarméns fördelning dvs. truppernas, divisionernas, regementenas, bataljonernas, kompaniernas och plutonernas sammansättningar var enligt europeiska förebilder. De finska truppernas beväpning var ändå både numerärt och kvalitativt svagare än deras förebilder. Ett finskt särdrag var att maskinpistolen var ett vapen i infanterigruppen. Detta grundade sig på att det var korta stridsavstånd i tät terräng såsom skog.

Finland saknade pansarvapenslaget

En Vickers-pansarvagn på Karelska näset under en krigsövning i augusti 1939. SA-bild.

Finland saknade i praktiken helt pansarvapenslaget. Bedömningen var att pansarvagnen lämpade sig illa för den finska terrängen. Redan på 1920-talet fäste man dock uppmärksamhet vid det att det på Karelska näset fanns områden som lämpade sig för pansarvagnar.

De pansarvagnar som skaffades i slutet av 1930- talet var planerade att användas främst som infanteriets hjälpvapenslag. År 1933 började man fördjupa sig i frågan om pansarvärnet. Före vinterkrigets utbrott hade man bestämt i hurudan organisation de anskaffade pansarvärnsvapnen skulle användas men vapenanskaffningarna blev inte alls fullbordade.

Luftvärnet och gasstridsmedel.

På 1920- talet bedömde man att den täckta terrängen skulle ge skydd åt infanteriet och kavalleriet mot luftangrepp. Artilleriet och underhållet skulle speciellt under marscherna vara utsatta för luftangrepp. Under 1930-talet fördjupade man sig även i hotet från luften. Vid slutet av årtiondet började man utveckla luftvärnet och ställa upp luftvärnstrupper.

Frågan om gasstridsmedel var aktuell redan på 1920- talet och under hela följande årtiondet trodde man att anfallaren skulle använda gasstridsmedel.

Ari Raunio