Sannolikheten för vinterkrigsföring

Enligt Eirik Hornborgs memoarer från 1919 ansåg finska militärexperter att ett anfall av Röda armén vintertid var en nästan omöjlig tanke. Enligt generalstaben var ett anfall ändå möjligt. Staben bedömde möjligheterna att avvärja ett vinteranfall, speciellt på Karelska näset som små. Dåvarande chefen för krigsmakten generalmajor Karl Wilkama (tidigare Wilkman) var av annan åsikt. Enligt honom hade Finland chanser till ett lyckligt slut på kriget endast vintertid.

Infanteriet på skidor

Infanteriet på en skidmarsch. Bild: Krigsmuseet.

I tidningen ”Suojeluskuntalainen” (Skyddkåristen) publicerades på vintern 1921 en artikelserie under rubriken ”Infanteriet på skidor”. Artiklarna var skrivna av E. Hannula. Skyddskårens huvudstab (Suojeluskuntain Yliesikunta) publicerade artiklarna som en bok. I bokens förord påpekade Hannula att försvarsväsendet och skyddskåren försummat stridsutbildningen för vintertid.

Skyddskårsorganisationen påbörjade försöksverksamheten i vinterförhållanden

Uppsättning av ett tält under skyddskårens kurs får vinterverksamhet. Bild: Krigsmuseet

I skyddskårerna gjorde man ett stort antal försök med krigsföring i vinterförhållanden. I försöksverksamheten år 1923 ingick bl.a. en 300 km lång militär skidmarsch. Skyddskårens huvudstab (Suojeluskuntain Yliesikunta) ville utveckla terrängskidningen och skidor av militär modell. I Skyddskårens Befälsskola forskade man också i vintertaktik.

Skyddskårorganisationen lär ut skidförmåga

Helsingfors skyddskårsdistrikts skidtävlingar. Bild: Krigsmuseet.

Lauri (Tahko) Pihkala ledde i Skyddskåren utvecklandet av skidutrustning. Pihkalas och organisationen hade stor betydelse för att man lärde sig åka skidor i Finland. Sin roll hade också folkskolorna. Då Vinterkriget bröt ut var det självklart att alla kunde åka skidor.

Tahko Pihkala utvecklade också en nationell lagsport, bobollen. När man spelade boboll utveckaldes också de militära färdigheterna. Innespelarna tränade den enskilde krigarens språng i anfallets första skede, då de ryckte fram från bo till bo. Anfallets sista skede, anstormningen, övades vid framryckningen till hemmaboet. Utespelarna övade vid bollkastningen upp sin förmåga att kasta handgranat .

Helsingfors skyddskårs bobollsmästerskap. Bild: Krigsmuseet.

Bristen på skidor hindrade trupperna från att fungera i skogsterräng.

Fredstida trupperna hade under första halvan av 1920- talet för lite skidor. De räckte inte till för alla. Därför måste infanteritrupperna under vinterövningar operera längs vägar.

Arméns försöksverksamhet i vinterförhållanden

Infanteriet på skidmarsch. Bild Krigsmuseet.

Åtminstone i en fredstida division utförde man 1923 experiment i vinterförhållanden. Resultaten dokumenterades i en redogörelse på 16 sidor. Den inleds med följande uttalande: ”Erfarenheterna från senaste vinters försöksverksamhet påvisar att vinterkrigsföring i våra förhållanden är möjlig inte enbart i större sammanhang utan det verkar som om den skulle kunna bli vår starkaste sida”. Enligt redogörelsen som är undertecknad av Andra Divisionens kommendör generalmajor Martin Wetzer och hans stabschef major Wiljo Tuompo bör hela infanteriet använda skidor. Detta gällde också de övriga vapenslagen, till den del de måste följa med infanteriet. En av de mest brådskande åtgärderna var att skaffa skidor till alla infanteritruppförband.

Skyddskåren och försvarsväsendet påbörjar samarbete

Skyddskårens huvustab (Suojeluskuntain Yliesikunta) ordnade en skidmarsch på vintern 1924 från Rantasalmi till Kajana. Arméofficerare deltog också i marschen. Resultaten av försöket behandlades vid kommissionens gemensamma möte i juli. Ordförande var kaptenen i reserven Lauri (Tahko) Pihkala.

Pihkalakommisionens plan

Kommissionen uppgjorde en omfattande plan om hur vinterkrigsföringen skulle utvecklas. Forsknings- och utvecklingsmålen för de olika delområdena definierades mångsidigt. En helhet omfattade frågor kring trämaterialet för skidor, skidor, stavar, skidvalla, pulkor samt draghundar och hur de skulle lösas. Försvarsväsendets radiotrupper skulle enligt planen fördjupa sig i utvecklandet av en radiopulka.

Fördelningen av utvecklingsansvaret

I planen delades ansvaret för utvecklingsuppgifterna upp mellan olika aktörer. Utvecklingen och anskaffningen av den personliga utrustningen, tält och kaminer, var enligt planen delegerad åt Försvarsministeriets intendenturavdelning. I planen fanns också en rekommendation om tillgängliga experter. I planen föreslog man att Skyddskårens huvudstab (Suojeluskuntain Yliesikunta) skulle ansvara för frågorna kring skidtruppernas hälsovård.

Förslaget om en gemensam försökstrupp

Kommissionen föreslog att man för Skyddskåren och Försvarsväsendet skulle bilda en gemensam trupp av kompanistorlek för försöksverksamheten. Som placeringsort för försöksenheten rekommenderades Kajana, där manskapet kunde inkvarteras i Gränsbevakningens kaserner.

Försvarsväsendet inledde en omfattande försöksverksamhet för vinterkrigsföring 1925

Generalstaben utgav 1925 en order om att försök om verksamhet i vinterförhållanden skulle påbörjas i alla truppförband. I ordern saknades direktiv om hur försöken skulle utföras. Ordern innehöll ca 50 frågor gällande vinterns inverkan på nästan all militär verksamhet. Dessutom utsågs speciellt Första Cykelbataljonen till försöksbataljon i vinterkrigsföring.

Direktiv angående vinterkrigsföring

Generalstaben sände år 1927 till trupperna Handboken för Vinterkrigsföring (Talvisotakäsikirja). ”Boken” bestod av kopierade sidor och var tänkt att användas i försökssyfte. I den behandlades användandet av vinterutrustning men ingenting om taktik. De fredstida divisionerna konstaterade i sina utlåtanden att förutom denna bok behövs ett reglemente som omfattar taktik i vinterförhållanden.

Handboken för vinterkrigsföring

Chefen för Krigsmakten jägarofficeren generalmajor Aarne Sihvo utsåg 1927 en kommitté som skulle utarbeta ett manuskript för en handbok i vinterkrigsföring. Ordförande för kommittén var major Erkki Raappana från Joensuu Gränsbevakning. Medlemmar i kommittén var major Aaro Pajari och kapten K.Å. Slöör från Generalstaben samt kapten K.A. Breitholz från Första Cykelbataljonen. Sihvo godkände i januari 1929 ibruktagande av Handboken för vinterkrigsföring (Talvisotakäsikirja).

Boken om vintertaktik

I februari godkände Chefen för Krigsmakten Boken om vintertaktik (Talvitaktiikka). Den var inte ett egentligt reglemente. Boken gav närmast direktiv hur man skulle beakta vinterförhållanden inom taktiken. Boken var skriven av Krigshögskolans taktiklärare major K.A. Tapola.

Hemligstämplandet av konsten i vinterkrigsföring

Med hänvisning till svensk kutym ansåg försvarsväsendet att allt som berörde vinterkrigsföring skulle hemligstämplas. Boken om vintertaktik och Handboken för vinterkrigsföring skulle behandlas som hemliga dokument som kunde läsas endast på staben. Böckerna fick inte medtagas t.ex. till krigsövningar. Staben för Krigsmakten föreslog för Skyddskårens huvudstab (Suojeluskuntain Yliesikunta), att Hannulas bok Infanteriet på skidor (Jalkaväki suksilla) också skulle hemligstämplas, men detta skedd inte.

Hemligstämplandet lindras 1939

Hemligstämplingen av båda böckerna upphävdes 1939. I stället tillkom följande text: ”All hänvisning till reglementets innehåll i offentliga texter är förbjuden. Man får inte heller låna eller överlåta den åt en obehörig person”.

Ari Raunio