Tanken att Finland skulle vara västländernas förpost skrotades med vinterkriget

Vinterkriget skrotade grunden för den försvarsstrategi som varit rådande under hela självständigheten. Enligt den var försvarsmaktens huvuduppgift under kriget att uppnå en sådan tidsvinst att militär hjälp från väst skulle hinna fram till fronten. Jukka Nevakivi som utfört forskningsarbete om Storbritanniens och Frankrikes militära hjälp utgav 1972 en utredning under namnet: Hjälpen som ingen bad om. De allierade och Finlands vinterkrig 1939−1940. Nevakivi publicerade år 2000 om samma ämne en kompletterande studie som baserade sig på nya arkivkällor. Det centrala forskningsresultatet framgår redan av namnet: Hjälpen som inte gavs. Västmakterna och Finlands vinterkrig.

För utvecklandet av krigskonsten och taktiken fanns inte tid

Utvecklandet av krigskonsten och taktiken hamnade efter vinterkriget i en undanskymd roll. Omstruktureringen av den krigstida armén ledde till att också hela den fredstida strukturen skulle omorganiseras. Man ansåg att detta enorma arbete krävde en insats av officerare i aktiv tjänst. De behövdes också som utbildare i den större fredstida armén. Officerare som före vinterkriget hade lämnat aktiv tjänst togs nu tillbaka i tjänst. Det var inte tillräckligt. Krigshögskolans verksamhet som hade avbrutits 1939 ansåg man att inte kunde påbörjas på nytt. Också beslutet om att avstå från

generalstabsutbildningen 1941−1944 under fortsättningskriget visade sig vara ödesdigert för utvecklingen av den finska krigskonsten under andra världskriget.

Antalet divisioner i fältarmén utökades till 16

Under kriget kunde man behjälpligt utrusta nya trupper. Till fältarmén förflyttades två helt nya divisioner. Efter kriget gjorde man en bedömning att med hel den tillgängliga reserven kunde man ställa upp 16 divisioner för den krigstida fältarmén. Vinterkriget visade att det varit fel att befria en stor del av värnpliktiga från beväringstjänsten.

Också i Norra Finland behövdes divisioner 

Bedömningen av terrängens betydelse i området mellan Ishavet och Suojärvi visade sig vara en stor felbedömning. Ansvaret för ett nästan 1 000 kilometer långt frontavsnitt gavs åt avdelta bataljoner i vägarnas riktningar. Orsaken till detta var uppfattningen att terrängen här var olämplig för stora trupper så som divisioner. Till området var man tvungen att koncentrera en betydande mängd nya trupper. Efter kriget ökade man på området mellan Ishavet och Ilomants antalet både fredstida och krigstida trupper. De krigstida grupperna skulle vara en armékår bestående av två divisioner.

Den fredstida armén grupperades vid östfronten

Före vinterkriget var armékårens stab i praktiken staben för landstridskrafterna. Den förberedde sig på att leda de krigstida täcktrupperna på Karelska näset. Efter kriget uppdelades hela östgränsen i ansvarsoråden för fyra fredstida armékårsstaber.  Staben för gränsbevakningsdivisionerna ställde upp en armékårsstab som skulle vara en reservledningsstab för högsta ledningen. Fyra fredstida armékårsstaber ledde på respektive områden både fredstida som krigstida trupper. Ansvaret för att ställa upp de krigstida divisionsstaberna låg fortfarande på militärlänen. Dylika staber bildades lika många som det fanns divisioner dvs. 16.

Svårt att köpa vapen

Trots det rikliga krigsbytet och materielen som inköpts under kriget men som kommit till landet först efter kriget var det problematiskt att utrusta en ny fältarmé. Enligt vinterkrigets erfarenheter behövde divisionerna mera tungt artilleri, luftvärns- och pansarvärnsvapen. Efter att kriget sträckt sig i april 1940 till Danmark och Norge samt i maj till västra Europa försvårades införskaffningen av vapen. Allt flere länder begränsade försäljningen av vapen till andra länder.

Västmakterna krävde tillbaka vapen som de sänt till Finland

Efter fredsavtalet började de västallierade kräva tillbaka vapen som de hade sänt till Finland och de hade för avsikt att stoppa leveranserna t.o.m. av vapen som Finland köpt. Ur brittisk och fransk synpunkt var det inte förnuftigt att militärt rusta upp Finland. En möjlighet var ju att de vapen som levererades till Finland kunde hamna i Sovjetisk besittning och användas vid ett eventuellt anfall, med avsikt att erövra Finland. Sverige byggde upp sin krigstida armé. Landet begränsade krigsindustrins möjligheter att sälja nya vapen till Finland. Kort efter fredsavtalet krävde Sverige tillbaka en del av de vapen som levererats till Finland under vinterkriget.

Molotov hävdade att fredsavtalet löst problemen mellan alla länder

När freden kommit i mars 1940 kunde man bara gissa sig till vad som skulle komma. Kort efter fredsavtalet konstaterade Sovjetunionens utrikeskommissarie Molotov att ur Sovjetiskt perspektiv hade fredsavtalet löst alla problem länderna emellan. Problematiskt ur finskt perspektiv var att fredsavtalet, trots Molotovs påståenden, inte hade avlägsnat alla konflikter mellan länderna. Sovjetunionen framförde med hänvisning till fredsavtalet hela tiden nya krav. Det fanns många tecken i luften som antydde att Sovjetunionen förberedde sig på en slutlig lösning i ”Finlandsfrågan”.

Sovjetunionen utövade ändå påtryckning mot Finland

Sovjetunionens fortsatta påtryckningar och hotelser i Moskva togs först emot av Finlands Moskva- ambassadör J. K. Paasikivi. Sovjetunionens utrikeskommissarie Molotov kallade till sig Finlands ambassadör och framförde Sovjetunionens krav med hänvisning till fredsavtalet. Paasikivi förmedlade kraven med egna lösningsförslag till Helsingfors. Efter att först ha konsulterat militärledningen ansåg statsledningen oftast det bäst ett gå med på de sovjetiska kraven.

Meningsskiljaktigheterna om gränsdragningen blev ödesdigra för mången militär

Den första egentliga meningsskiljaktigheten om hur man skulle tolka fredsavtalet uppstod om gränsdragningen. Problemet löstes enligt Sovjetunionens önskan. Ensos industrianläggningar blev på sovjetisk sida och Finland gick med på att ersätta den lösegendom som bortförts från området. Före utmärkningen av gränsen arresterades några tiotal finska soldater som enligt Sovjetunionen förirrat sig till fel sida av gränsen. Trots envisa ansträngningar förblev största delen av dem enligt Paasikivi i Sovjetunionen. Jag har inte hittat någon källa där det skulle finnas information om dessa finländares fortsatta öden.

Sovjetunionen grundade en Karelsk-finsk socialistisk sovjetrepublik

Sovjetunionens definitiva mål kunde man i Finland också ana sig till av förändringarna i Sovjetkarelen. Sovjetunionens högsta råd godkände 31.3.1940 beslutet att grunda den Karelsk-finska socialistiska sovjetrepubliken. Några dagar tidigare hade det finska språket fått officiell status på republikens område. Alla handlingar skulle skrivas på finska och på ryska. I Petrosavodsk grundades ett statligt universitet, där undervisningsspråket var finska. Republiken skulle 10.4.1940 börja publicera en finsk tidning. De finskspråkiga sändningarna i Petrosavodsks radio var en del av det sovjetiska antifinska propagandakriget.

Sovjetunionen torpederade tanken om ett nordiskt försvarsförbund

En central fråga för det finska militära försvaret var garantierna om militär hjälp. Finland hade redan i slutet av vinterkriget hört sig för hur Sverige förhåller sig till en nordisk försvarsallians. I Finland bedömde man att om Sverige förbundigt sig att försvara Finland skulle det minska Sovjetunionens iver att erövra Finland. Sovjetunionen fördömde redan i mars 1940 underhandlingarna som Finland påbörjat angående en nordisk försvarsallians. Det skulle enligt Sovjetunionen strida mot fredsavtalet.

Fredsavtalet ändrade inte Tysklands attityd mot Finland

I Finland kände man ännu inte vid vinterkrigets slut till detaljerna i Stalin−Hitlerpaktens hemliga tilläggsprotokoll från augusti 1939. Det hade blivit klart för stats- och militärledningen under vinterkriget att det rörde sig om en uppdelning av intressesfärer mellan Tyskland och Sovjetunionen. Finland hörde klart till Sovjetunionens intressesfär. Tyskland förhöll sig under kriget kallsinnigt till alla finska vädjanden om hjälp och var inte villigt att ens fungera som medlare. Fredsavtalet förändrade inte den tyska attityden mot Finland på något sätt.

Finland hörde i sin helhet till Sovjetunionens intressesfär 

Stats- och militärledningen hade till sitt förfogande olika uppgifter om en sannolik uppdelning av intressesfärer mellan Tyskland och Sovjetunionen. Enligt en bedömning skulle Tyskland vid en sovjetisk erövring av Finland få västra delar av landet eller åtminstone Åland. Senare har det kommit fram att denna uppgift inte stämde. Finland hörde i sin helhet till Sovjetunionens intressesfär enligt Molotov−Ribbentropavtalet.

Tyskland anfall mot Norge försvårade ytterligare förbindelserna västerut 

Tysklands anfall i april mot Danmark och Norge stängde av även den teoretiska möjligheten till hjälp från västmakterna. Detta beseglades av att de västallierades trupper som stridit mot tyskarna i Nordnorge drog sig därifrån i juni 1940. Finlands sjöförbindelser från Östersjön västerut övervakades av Tyskland och Petsamotrafiken övervakades av västmakterna, Tyskland och delvis  Sovjetunionen.

Enda alternativet som fanns kvar för Finland var Tyskland

I början av sommaren 1940 såg det ut som om Finland inte får något stöd. Av västmakterna fanns endast Storbritannien kvar. Hjälp därifrån var inte möjlig ens i teorin. Sveriges negativa inställning till militär hjälp till Finland hade inte ändrats sedan vinterkriget. Sovjetunionen ansåg att en försvarsallians mellan Finland och Sverige stred mot fredsavtalet. Enligt Paasikivis ord var Tyskland ett tusen gånger bättre alternativ än att hamna djupare i Sovjetunionens maktsfär. På sommaren 1940 ansträngde sig Finland allt mera för att få kontakt med Tyskland. Även den vägen verkade vara spärrad.

Tasavallan presidentti vaihtui joulukuussa 1940

Republikens president Risto Ryti och överbefälhavaren Gustaf Mannerheim följer med när president Kyösti Kallios kista flyttas från kanonlavetten till tåget i januari 1940 på Helsingfors järnvägsstation. Kallio begravdes i sin hemkommun Nivala. SA-bild. 

Republikens president Kyösti Kallio meddelade i november 1940 att han avgår på grund av svag hälsa. Riksdagen stiftade en undantagslag anligt vilken den nya presidenten skulle väljas av elektorerna från 1937. De valde till republikens nya president Risto Ryti. President Kallio fick då han var på väg hem till Nivala en hjärtattack med dödlig utgång på Helsingfors järnvägsstation.

Ari Raunio