Finland blev redan på hösten 1939 mål för hela världens uppmärksamhet

Tyskland anföll 1.9.1939 Polen. Detta ledde till att Frankrike och Storbritannien proklamerade krig mot Tyskland. Det nyligen utbrutna storkrigets händelser var ändå ringa under hela vinterkriget.

De första representanterna för de internationella medierna anlände till Finland redan på hösten 1939, efter att underhandlingarna mellan Sovjetunionen och Finland börjat i Moskva på Sovjetiskt initiativ.

Ute i världen förmedlades information om Finlands framgångsrika kamp mot övermakten

Antalet representanter för utländska medier i Finland ökade efter Sovjetunionens anfall 30.11.1939. Statsrådets informationscentral och Högkvarterets propagandaavdelning hjälpte de internationella tidningsredaktörerna och radioreportrarna i deras arbete. Informationscentralen och propagandaavdelningen kontrollerade också rapporteringen. Enligt propagandaavdelningen fanns det i januari som mest över hundra utländska journalister.

Den allmänna opinionen i västmakterna var på Finlands sida

Under hela vinterkriget var krigshändelserna mellan Tyskland och västmakterna ringa. Vinterkriget förblev i den västerländska pressens rubriker och radionyheter. De dagliga nyheterna om Finlands lyckade avvärjningsstrider påverkade delvis den allmänna opinionen. Den påverkade speciellt de brittiska och franska regeringarnas attityder angående hjälpen till Finland.

Sovjetunionens anfall 30.11.1939 överraskade den finska regeringen

Eljas Erkko. Plats och tid obekenta. SA-bild

Statsminiester A. K. Cajanders utrikespolitik hamnade i en återvändgränd den 30 november 1939. Regeringens utrikesminister var Eljas Erkko.  Sovjetunionens anfall mot Finland upplevdes konkret också i huvudstaden Helsingfors, som bombades av sovjetflyget genast under krigets första dag.

Regeringen fick förtroende av riksdagen

Regeringen hade informerat riksdagen om höstens underhandlingar i Moskva. Riksdagen hade i princip godkänt regeringens linjedragning. Riksdagen behandlade under krigets första dag regeringens tillkännagivande angående regeringens aktioner och utvecklingen som ledde till krigets utbrott. Plenumet hölls i Folkets hus i Vallgård bakom lyckta dörrar. Regeringen fick riksdagens enhälliga förtroende.

Rytis regering ersatte Cajanders regering 1.12.1939

Efter förtroendeomröstningen började Finland sträva efter fred. Såsom första åtgärd byttes landets regering. En ny regering bildades 1.12.1939. Statsminister blev direktören för Finlands Bank Risto Ryti och utrikesminister blev ordföranden för socialdemokratiska partiet Väinö Tanner. Han hade varit finansminister i föregående regering. Som försvarsminister fortsatte Juho Niukkanen från föregående regering. Han var en viktig person i agrarförbundet. J. K. Paasikivi blev minister utan portfölj i regeringen. Han var Finlands ambassadör i Stockholm. Riksdagen evakuerades 1.12 till hemlig ort. Det var Kauhajoki.

Sverige avfärdade sitt deltagande i Ålands försvar

Samma dag som regeringen bildades beslöt den att vända sig till Sverige och be om militär hjälp med att försvara Åland. En muntlig begäran framställdes till Sveriges ambassadör i Helsingfors. Sverige avfärdade begäran. Landet höll fast vid sin neutralitet. Sverige kunde hjälpa Finland endast genom att sälja vapen och genom att sända frivilliga.

Finland och Sverige hade kommit överens i januari 1939 om principerna angående ett gemensamt försvar av Åland. Man hade kommit till ett avtal efter svåra förhandlingar. Ett slutligt godkännande av avtalet förutsatte vissa villkor, som inte blev realiserade före vinterkriget.

I februari proklamerade Sverige på nytt att landet inte deltar i kriget

I slutet av februari 1940 offentliggjorde Sverige konungens proklamation. I proklamationen meddelade kung Gustav V att Sverige håller fast vid sin tidigare ståndpunkt, att Finland inte kan räkna med svensk intervention. Proklamationen släckte det sista hoppet om att Finland skulle få reguljära trupper från Sverige. Samtidigt hade Mannerheimlinjen brustit på Karelska näset.

Sovjetunionen avfärdade i december finska regeringens kontaktförsök

Sovjetunionen grundade 2.12.1939 Finlands folkfrontsregering i Terijoki. Den och Sovjetunionen skrev följande dag under att avtal om ömsesidig hjälp och vänskap. Avtalet skrevs under av folkkommissarien för utrikesärenden Vjatšeslav Molotov. Bakom honom ordföranden för folkfrontsregeringen O V Kuusinen. Till vänster om Stalin folkkommissarien för försvaret Kliment Vorošilov och chefen för Leningrads kommunistiska parti Andrei Ždanov.
Photo 12 /UIG/Getty Images.

Den nya regeringens mål var att återställa freden. Till försöken att via Sverige få i gång underhandlingar med Sovjetunionen avfärdades tvärt 4.12. Sovjetunionen vägrade att underhandla med Finland. Underhandlingar var möjliga endast med Folkregeringen i Terijoki som leddes av O. V. Kuusinen. Två dagar tidigare hade Sovjetunionen med samma motivering förkastat ett medlingsförslag från USA.

Finland vände sig i början av december också till Ungern med begäran om att landet skulle utnyttja sitt inflytande för att få Tyskland till fredsmäklare. Tyskland höll fast vid sin tidigare ståndpunkt, som landet visat redan under de extra övningarna om nonintervention i förhållandet mellan Finland och Sovjetunionen.

Utrikesminister Tanner försökte ännu 15.12 komma till underhandlingar med Sovjetunionen genom ett radiotal riktat till utrikesminister Molotov. Mången ansåg ändå att talet innehöll mera beskyllningar än förlikningar. Det kom aldrig något svar.

Finlands regering vände sig till Nationernas Förbund

Finlands regering beslöt 3.12 att vända sig också till Nationernas Förbund redan innan man fick något svar från Sovjetunionen. Man bad förbundet behandla Sovjetunionens anfall.  Nationernas Förbund behandlade saken i en anda som favoriserade Finland.  Hjälpen till Finland blev dock helt beroende av de enskilda staternas beslut. Nationernas Förbunds råd beslöt vid sitt möte 14.12 att utesluta Sovjetunionen.  Detta stämde inte överens med de finska målsättningarna. Finland deltog inte i omröstningen.

I slutet av december vände sig Finland till västmakterna

Finland vände sig i slutet av december till västmakterna för att få militär hjälp. Utrikesministern sände 22.12.1939 hemliga telegram till Finlands ambassadörer i Frankrike och Storbritannien. Telegrammens innehåll var inte entydigt. Där ”fäste man ambassadörernas uppmärksamhet” vid behovet av militär hjälp. Parisambassadören Harri Holma skred omedelbart energiskt till verket för att få militär hjälp. Londonambassadören G. A. Gripenberg tolkade telegrammet annorlunda, och han var passivare.

Riksdagen hade redan den 10 december gett ut en offentlig vädjan. I den konstaterades att Finland kämpade för hela mänsklighetens gemensamma sak. Enligt vädjan hade Finland rätt, att som den västerländska civilisationens förpost förvänta sig hjälp av andra civiliserade stater.

Preliminära fredsunderhandlingar började i Stockholm i slutet av januari

I slutet av januari fick man kontakt med Moskva via Sovjetunionens ambassadör i Stockholm Aleksandra Kollontai. Hella Wuolijoki fick kontakt med henne och påbörjade samtalen.  Wuolijoki åkte till Stockholm befullmäktigad av utrikesminister Tanner. Moskva meddelade Kollontai 27.1.1940 att Moskva i princip var redo för samtal med Rytis och Tanners regering.

Finska regeringens två alternativ

Utrikesminister Tanner träffade Kollontai i Stockholm första gången den 5 februari. Samma dag beslöt västallierades krigsråd att ge militär hjälp till Finland. Problemet med att få fram hjälpen var Norges och Sveriges avvisande attityd till trupptransporter genom deras områden.

Efter detta fanns två alternativa linjer för den finska utrikespolitiken: att sluta fred med Sovjetunionen utan utomstående förmedlare eller att fortsätta kriget med västmakternas militära stöd. Båda alternativen var aktuella ända till krigets slutskede.

Sovjetregeringens två linjer

Sovjetunionens samtycke till diskussioner med finska regeringens representanter betydde att Sovjetledningen var förberedd på en politisk lösning som ett alternativ till den militära lösningen Tydligen var västländernas aktivitet att eventuellt hjälpa Finland orsak till Sovjets linje med två lösningsalternativ. Sovjetunionen ville inte hamna i krig med västmakterna. Sovjetunionen stödde ännu Kuusinens regering. Den upplöstes i april 1940.

Kuusinen blev högsta chef den Karelsk-finska sovjetrepubliken. Områdena som man tog av Finland i fredsavtalet, förutom Karelska näset, anslöts till republiken. Karelska näset anslöts till Leningrads områdesförvaltning.

Sovjetunionen meddelade 12.2 sina villkor för fredsunderhandlingar

Finland fick via Kollontai den 12 februari vetskap om Sovjets fredsvillkor. De var hårda. Hangö- udd, Karelska näset, Ladogakarelen och Gränskarelen skulle överlåtas åt Sovjetunionen. Riksdagens utrikesutskott informerades om fredsvillkoren 21.2. En fred var enligt utskottet nödvändig.

Finlands regering vacklade: Skall man sluta fred eller skall man lita på hjälp från väst

Den 29 februari beslöt regeringen att meddela Sovjetunionen att villkoren godkändes. Följande dag ändrade man sig. Möjligheterna till militär hjälp från västländerna skulle undersökas ännu en gång. I bakgrunden låg delvis en påtryckning från västmakterna. Enligt dem skulle att avtal mellan Sovjetunionen och Finland vara en seger för Tyskland och en förlust för västmakterna.

Finlands förhandlingsdelegation anlände till Moskva 7.3.

Regeringen beslöt sig för fred 5.3.  Men man lämnade ännu en port öppen för möjligheterna att västmakterna skulle komma till hjälp. Följande dag beslöt regeringen att sända till Moskva en fredsdelegation under ledning av statsministern. Den reste ännu samma kväll till Stockholm varifrån den fortsatte resan till Moskva 7.3. Där blev det klart för delegationen att Sovjetunionen inte skulle förmildra fredsvillkoren. Tvärtom, kraven visade sig vara strängare än förhandsuppgifterna.

Regeringen godkände 12.3 fredavtalet, vapnen tystnade 13.3. klockan 11.00

Enligt regeringens beslut 12.3 hade fredsdelegationen fullmakt att skriva under fredsavtalet. Utrikesministeriet hade redan föregående dag meddelat med chiffertelegram om saken åt delegationen. Inom statsrådet motsatte sig försvarsminister Juho Niukkanen och undervisningsminister Uuno Hannula fredsavtalet. Freden slöts följande natt 13.3 i Moskva men daterades med föregående dags datum. Beskedet om freden kom via Stockholm till Finland klockan 6.05. Enligt avtalet skull vapnen tystna 13.3 klockan 11.00.

Riksdagen godkände fredsavtalet 15.3.

Riksdagen som återvänt till Helsingfors den 12 mars behandlade regeringens förslag om att godkänna fredsavtalet mellan Finland och Socialistiska Rådsrepublikernas Förbund. Riksdagen godkände förslaget med 145 röster. Tre röster var emot, nio var tomma och 42 ledamöter var frånvarande. En del personer ansåg det som ett brott mot grundlagen, att freden trädde i kraft före riksdagens slutliga beslut.

Ari Raunio