Regeringen förberedde folket i november för ett normalt fredstida liv

Höstens 1939 underhandlingar i Moskva slutade som resultatlösa i november. De finska underhandlarna reste från Moskva 13.11 efter det tredje mötet, utan att man kommit överens om några fortsatta underhandlingar. Utrikesminister Erkko bedömde 15.11 i riksdagens utrikesutskott att inga underhandlungsresultat var i sikte under den närmaste tiden. Han ansåg ändå att ett krig var osannolikt.

I regeringens inofficiella möte 20.11 var Erkko av den åsikten att man kunde skära ner på den militära beredskapen. Vid mötet kom man överens om att cirka hälften av de reservister som kallats till de s.k. extra övningarna skulle hemförlovas. Försvarsminister Juho Niukkanen var av annan åsikt. Han skred inte till konkreta åtgärder för att hemförlova männen. Också marskalk Mannerheim motsatte sig hemförlovningarna.

Regeringen kom också överens om rekommendationerna angående den frivilliga återflyttningen för de evakuerade. Skolorna beordrades också att återuppta sin verksamhet. Statsminister Cajander uppmanade också folket i sitt tal 23.11 att återgå till ett normalt fredstida liv.

Högkvarterets underrättelseavdelning kom i sin översikt 25.11 till resultatet att Sovjetunionen inte skulle börja ett krig inför vintern.

Skotten i Mainila 26.11

Sovjetunionen lämnade 26.11 en not till Finlands Moskvaambassadör Aarno Yrjö-Koskinen. I den beskylldes Finland för att ha med artilleri beskjutit den sovjetiska byn Mainila på Karelska näset. Man krävde att Finland skulle dra sina trupper till ett avstånd på 20-25 km från gränsen. Den finska regeringen förnekade i en not att eldgivningen skulle ha kommit från Finland och förslog att saken skulle undersökas av en gemensam kommitté enligt den ömsesidiga nonaggressionspakten.

Sovjetunionen sade upp nonaggressionspakten 27.11

I stället för att Sovjetunionen skulle ha börjat underhandlingar för att utreda skotten i Mainila, meddelade utrikeskommissarien Molotov åt Finlands ambassadör Yrjö-Koskinen att sovjetregeringen inte mera var bunden av nonaggressionspakten.

Försvarsmaktens kommendör marskalk Gustaf Mannerheim lämnade samma dag sin avskedsansökan till presidenten. Den saken gjorde inte situationen lättare för regeringen.

Utrikesminister Erkko ansåg ännu 28.11 att skotten i Mainila och uppsägandet av nonaggressionspakten var psykologisk krigsföring. Målet var at hålla den finska opinionen i spänning och att förhindra en återgång till det normala.

Sovjetunionen bröt de diplomatiska förbindelserna 29.11

Finlands ambassadör kallades 29.11 på kvällen kl. 22.30 till Sovjets utrikesministerium. Viceutrikesminister Potemkin lämnade en not till ambassadör Yrjö-Koskinen. I noten meddelades att personalen från den Sovjetiska ambassaden i Helsingfors kallas hem. På sin fråga fick ambassadören ett entydigt muntligt svar. Det betydde att de diplomatiska förbindelserna mellan länderna bröts.

Utrikeskommissarie Molotov höll sent samma kväll ett radiotal. I talet förklarade Molotov åt folket orsakerna till varför Sovjetunionen hade sagt upp nonaggressionspakten med Finland. Molotov beskyllde Finland för ständig militär provaktion vid ländernas gräns. I beskyllande ton nämnde han också Finlands antisovjetiska samarbete med utländska imperialister. Med dessa ansågs Storbritannien och Frankrike. Detta hot hade kommit fram i sovjetpolitikernas tal istället för tysklandshotet, efter att Tyskland och Sovjetunionen hade 23.8 knutit en nonaggressionspakt dvs. Molotov-Ribbentroppakten.

Bombningarna av Helsingfors 30.11 och regeringens extra möte

En skadad person blir buren på Lönnrotsgatan i Helsingfors 30.11.1939. SA-bild

Sovjetunionen började sitt anfall 30.11 utan krigsförklaring. Som de första av regeringsmedlemmarna fick försvarsminister Juho Niukkanen och inrikesminister Urho Kekkonen tjänstevägen vetskap om kriget. Gränsbevakningsväsendet och Sjöbevakningsväsendet hade anslutits till försvarsväsendet under de extra övningarna. Trots detta gick informationen till den fredstida chefen, inrikesministern.

Kekkonen fick vetskap om gränsöverträdelsen på Karelska näset ca kl. 8. Han ringde till statsminister A. K. Cajander. Kekkonen krävde att regeringen skulle sammanträda så fort som möjligt. Då svarade Cajander ”Menar du att vi skall sammanträda redan före tjänstetid”.

Bombardemangen var för mången civil det första tecknet på att krig hade utbrutit

Sovjetflyget fällde 30.11 bomber över 16 orter i Finland. Dessa var Helsingfors, Hangö, Malm, Dickursby, Fredriksberg, Lahtis, Kotka, Viborg, Enso, Vuoksenniska, Valkjärvi, Nuijamaa, Kaipiais, Kemijärvi, Kittilä och Petsamo.

Totalt dog ca 110 personer och skadades över 250 i bombardemangen under krigets första dag. De största förlusterna bland civilbefolkningen var i Helsingfors. Där dog över 90 personer och 230 skadades, varav 36 allvarligt.

Helsingfors och de kringliggande kommunerna bombades första gången 30.11 efter klockan 9. Skadorna var små. Fara över-signalen gavs ändå inte förrän efter klockan 14.

Det ödesdigra andra bombardemanget av Helsingfors började en halv timme efter att fara över signalen ljudit. Signalen för flyglarm gavs lite före klockan 15, men då var bombardemanget redan över.

I gränsområdet började kriget för en del människor med att fienden stod bakom dörren

Civilpersoner som frivilligt återvänt till städerna efter sin evakuering till landsbygden förstod utan regeringens uppmaning att återvända till landbygden var ett bättre alternativ. Tillgången till bilar och andra transportmöjligheter var nu betydligt svårare. Regeringen beslöt 30.11 att utvidga tvångsevakueringen i gränskommunerna. Beslutet kom alldeles för sent. Mest lidande av det sena beslutet blev invånarna som bodde nära gränsen i kommunerna Suomussalmi och Suojärvi. De flesta civila som hamnade i fötterna på kriget och i fiendehänder fanns i den s.k. Hyrsyläkröken i Suojärvi kommun.

Krigstillstånd proklamerades i landet på eftermiddagen 30.11

Vid regeringens första möte klockan 10 övervägde man ännu om det fanns ett alternativ till kriget. Alla ansåg inte att en krigsproklamering var nödvändig. Man ansåg det som viktigare att få kontakt med Sovjetunionen för underhandlingar.

Vid regeringens eftermiddagsmöte förkunnade presidenten en proklamation om krigstillstånd. Då blev det möjligt att överlåta uppgiften som överbefälhavare åt marskalk Mannerheim. Han hade redan på morgonen anmält sig för försvarsminister Juho Niukkanen och meddelat sin beredskap att ta emot uppgiften som överbefälhavare. Sålunda drog Mannerheim tillbaka sin avskedsansökan som han lämnat till presidenten 27.11.

Ari Raunio