Luftförsvaret leddes av kommendören för Flygvapnet

Modifierad karta från boken, Raunio Ari, De militära operationerna De finska krigen 1939−45.
Karttakeskus 2008.

Flygvapnet, luftvärnstrupperna och luftbevakningstrupperna ansvarade för Finlands luftförsvar. Jägarofficeren, generalmajor Jarl Lundqvist var kommendör för luftförsvaret. Hans ledningsstab var Staben för Luftförsvaret. Den var i Helsingfors.

I staben fanns också kommendören för luftvärnstrupperna, överste F. Helminen. Luftbevakningen var på luftvärnsbyråns ansvar. Chef för byrån var kapten P. Jokipaltio.

Befolkningsskyddet leddes av befolkningsskyddschefen.

Inrikesministeriet ansvarade för befolkningsskyddet, som leddes av jägarofficeren generallöjtnant Aarne Sihvo. Till sitt förfogande hade han en egen stab. Befolkningsskyddet i krigszonen övertogs av militärledningen i januari 1940, dvs. av Staben för Luftförsvaret. Där grundades en luftskyddsbyrå.

Flygtruppernas fredstida gruppering

Det fredstida luftförsvaret bestod av Staben för Luftförsvaret, av sex flygstationer (FlygSt.1−6), av flygskolan (FlygSk), av Mekanikerskolan (Mek.Sk) och av flygdepån. Flygtrupperna hade knappt 120 flygplan till sitt förfogande.

Flygplanen var uppdelade i regementen

Modifierad karta från boken, Raunio Ari, De militära operationerna De finska krigen 1939−45.
Karttakeskus 2008.

De krigstida flygtrupperna var uppdelade i tre regementen (lentorykmentti) (FlygR 1, FlygR 2 och FlygR 4). I regementena var planen organiserade i flygflottiljer (lentolaivue), som i sin tur var uppdelade i flyggrupper (lentue). Sambandsflygregementet (FlygR 1) underställdes Näsets Armé förutom en flygflottilj (FlygFl. 16) som underställdes IV Armékåren (IV AK) i Ladogakarelen och Gränskarelen. En flyggrupp (3./FlygFl.16) från flottiljen skulle användas för att stöda sjöförsvaret på Ladoga (LadogaSF). Flyggruppen (3./FlygFl. 16) flyttades i december till området för Norra Finlands Grupp. En flygflottilj (FlygFl. 36) som inte hörde till något regemente underställdes kommendören för Marinen, närmast för sjöspaning.

Flygvapnet dvs. flygtrupperna var underlägsna

Under vinterkriget hade Sovjetunionen mångfalt flera flygplan. Under krigets gång växte den sovjetiska flygplansstyrkan och blev ända upp till 20 gånger större en den finska styrkan. Antalet sovjetiska flygplan på den finska fronten ökade enligt vissa uppgifter under vinterkriget från 800 till 3 200. Av Finlands ca 120 stridsflygplan var endast 70 tidsenliga.

Trots Sovjetunionens överlägsenhet i luften var det finska flygvapnet funktionsdugligt under hela kriget. Bakom linjerna och på hemmafronten var fiendens bombflyg huvudmålet för jaktplanen. Bristol Blenheim-bombflygplan användes även för strategisk spaning för Högkvarterets räkning. Bombflygplanen lämpade sig inte för att understöda stridande markstyrkor.

Flygvapnet hade inte resurser till effektiv jaktverksamhet i krigszonen eller markstyrkornas stöd med flyganfall. Landstridkrafternas stöd av flygvapnet var närmast flygspaning.

Man var inte förberedd på att använda flygstyrkor i Norra Finland

Vid vinterkrigets utbrott var Norra Finland praktiskt taget utan luftskydd. Flygvapnets tyngdpunkt var på Karelska näset, där också det sovjetiska flyget hade sin tyngdpunkt. Det sovjetiska flyget var genast i början av kriget verksamt också i nordligaste Finland. Under kriget gjorde flygvapnet tidvis närmast spaningsflygningar ända upp till Suomussalmi.

En svensk flygavdelning som bestod av svenska frivilliga, kom i slutet av januari till Lappland och opererade närmast mot Salla. Denna till Flygflottilj 19 (F-19) kallad avdelning hade till sitt förfogande från svenska flygvapnet bl.a. 12 Gladiator jaktplan och 4 lätta Hart bombplan, vilka alla var föråldrade.

Luftvärnstrupperna skyddade på hemmafronten och fältarmén

Som vapenslag var luftvärnet ungt då vinterkriget bröt ut. Vapenslaget ansvarade för luftvärnet både av hemmafronten och av fältarmén. På hemmafronten var både de större städerna och stora järnvägsknutpunkter viktiga mål att skydda. Då de extra övningarna började i oktober fanns det för lite luftvärnstrupper för båda uppgifterna, vilket berodde på för få luftvärnskanoner och -maskingevär. Fältarméns främsta linjes trupper saknade luftvärnets skydda. Detta gällde också för hemmafronten i Norra Finland och i Lappland.

På hemmafronten skyddades 14 orter

Då kriget bröt ut hade kommendören för luftvärnet under sig bl.a. 14 tunga och 7 lätta luftvärnsbatterier och 3 luftvärnsmaskingevärskompanier. Dessutom fanns det ca 40 plutoner eller troppar, vilka hade luftvärnsmaskingevär som beväpning. Maskingevärens räckvidd var otillräcklig mot bombflygen. På 14 orter fanns det luftvärnstrupper. Mest luftvärnstrupper fanns det i Helsingfors, Viborg och Åbo.

De svenska frivilliga övertog ansvaret av luftvärnet i Lappland

Svenska luftvärnssoldater rengör 22.2.1940 sin luftvärnskanon i Rovaniemi. SA-bild.

Av de nya luftvärnstrupperna som ställdes upp, kunde man under kriget sända några enheter till hemmafronten i Norra Finland. Norra Finlands Grupp fick efter medlet av december ett luftvärnsmaskingevärskompani. Från Sverige anlände i slutet av december till Lappland ett luftvärnskompani och -batteri bestående av svenska frivilliga.

Under kriget sträckte sig luftvärnet till divisionernas bakre linjer

Man lyckades få en del luftvärnsbeväpning under de extra övningarna och under kriget. Av de nyuppställda luftvärnstrupperna kunde man sända en del till fältarmén t.o.m. till divisionsnivå. De här luftvärnsavdelningarna var så små att de kunde skydda endast smärre områden, huvudsakligen i divisionens bakre områden

Hemmafrontens luftskydd

Ett luftvärnsmaskingevär i tornet av ”Imatra Statshotell” 1.1.1940. I tornet fanns också en luftbevakningsstation. I mitten en luftbevakningslotta.

Utvecklingen av luftkrigföringen efter första världskriget betonade luftskyddet på hemmafronten. För att skyddet skulle lyckas, krävdes god luftlägesbild, skydd av målen med luftvärn och befolkningsskydd.

Luftlägesbilden sammanställdes områdesvis av luftförsvarets bevakningscentraler, som informerade befolkningsskyddsorganisationen, luftvärnstrupperna och flyget om läget.

Då vinterkriget började var luftvärnets tyngdpunkt på skyddet av hemmafronten och bosättningarna bakom krigszonen. Viktiga mål som skulle skyddas var också broar och järnvägsknutpunkter.

Ari Raunio