Användningsprincipen för flygtrupperna

Huvuduppgiften för flygvapnet var avvärjandet av fiendens flyganfall, spaning och stödandet av marktrupperna. Avvärjandet av flyganfallen riktade sig i huvudsak mot fiendeflyg som anföll de bakre linjerna eller hemmafronten. Högsta ledningens spaningsflyg utfördes av Bristol Blenheim bombflygplanen som lämpade sig förutom bombning av större mål bakom fiendelinjerna också för fjärrspaning. Landstridskrafterna stöddes med spaning och luftangrepp. Jaktflyget var ämnat att avvärja fiendens luftangrepp. I praktiken var flygvapnets materiel inte lämpat för att stöda marktrupperna med flyganfall.

Under krigets gång kom det fram att sambandsflyget inte kunde utföra den spaning som truppförbanden skulle ha behov av. Spaningsflygningen måste utföras med jaktflyget. Den dåliga precisionen i bombfällning gjorde att bombflyget inte lämpade sig för omedelbart understöd åt landstridskrafterna. Sambandsflygflottiljen som var specialiserad på störtbombning hade endast föråldrade flygplan. Det var en orsak till att man undvek att använda flottiljen i krigszonen.

Färre än 80 flygplan lämpade sig för operativa uppdrag vid fronten

Ett Fokker CV spaningsplan gjorde 12.1.1940 en avstickare till Suistamo där staben för IV Armékåren var belägen. SA-bild.

Flygvapnet hade vid krigets början knappt 120 militärflygplan till sitt förfogande. Av dem var endast ca 80 lämpade för operativt bruk vid frontlinjen. Jaktflygplan fanns ca 80, spanings- och sambandsflygplan fanns 29 samt bombplan 14.

Antalet tidsenliga Bristol-Blenheim bombflygplan som lämpade sig för fjärrspaning var 14. De lämpade sig såväl för bombfällning på arealmål, som för flygspaning långt bakom fiendelinjerna.

Jaktflygplan fanns det 46. Av dem var 36 Fokker D 21-jaktplan. Dessa var beställda liksom bombplanen år 1936. De var relativt tidsenliga. Dock hade jaktflygets utveckling varit snabb under åren före kriget. Totalt föråldrade Bristol Bulldog jaktplan fanns 10. Enligt många var de färdiga för museum.

Spanings- och sambandsflygplan fanns det 56. De 29 Fokker CX-planen var modernare men för långsamma. Resten av spanings- och sambandsflygplanen bestod av 15 Rippon II F-plan och 9 Fokker-plan. De var alla för gamla för operativt bruk vid fronten.

Gåvor och nyanskaffningar ersatte förlusterna

Finland förlorade under kriget nästan 100 flygplan. Av dem förstördes 60 och drygt 30 fick skador. Flygplan som införskaffades utomlands eller kom som donationer ersatte förlusterna. Av de införskaffade och som gåva erhållna flygplanen hann i princip knappt 140 med i verksamheten i slutet av kriget 1940.

Av de införskaffade planen kom först 30 Gladiator plan från Storbritannien. I februari anlände 30 Morane Saulier 406-jaktplan från Frankrike. Efter svårigheter fick man i slutet av februari 33 Fiat G 50-jaktplan införskaffade från Italien till Finland i slutet av februari. De var lämpliga för spanings och sambandsuppdrag. Från Storbritannien lyckades man köpa i två partier totalt 22 Blenheim- bombflygplan. Två av dem förstördes dock under transportflygningen till Finland. Första partiet kunde tas i bruk i slutet av januari och det andra partiet i slutet av februari.

Förlusten för flygvapnets flygtrupper var 100 personer. Stupade och försvunna var 75 och sårade 25. Av de stupade var nio, och av de sårade var två, utländska frivilliga.

Den sovjetiska övermakten var mångfaldig

Sovjetunionen behöll luftherraväldet under hela kriget. Vid bra flygväder var det svårt för det finska flyget att operera.

Då anfallet mot Finland började hade trupperna vid Leningrads Militärdistrikt över 800 flygplan. Grovt beräknat var knappt 500 jaktplan, över 200 var bombflygplan och knappt 100 var flygplan för spaning och annat. Under krigets gång antas fiendens flygstyrka ha fyrdubblats till ca 3 200 flygplan.

Huvuddelen av Sovjetunionens flygplansmateriel var från 1930-talet. Jaktplanen var av typerna Polikarpov I-15bis, Polikarpov I-153 och Polikarpov I-16. Bomplanen var av typerna Tupolev SB-2, Iljusjin DB-3 och Iljusjin TB-3. Spaningsflygen representerades av typerna Polikarpov R-5 och Berlev MBR-2.

Sovjetunionens flygplansförluster varierar, beroende på källa.

Enligt finska flygvapnets statistik blev ca 200 sovjetflygplan nerskjutna. Då vi tillägger Luftvärnstruppernas, Landstridskrafternas och Marinens bokförda nerskjutningar, ökar det totala antalet till ca 400. Enligt uppgifter som publicerats i Sovjetunionen 1986 om vinterkrigets förluster, förlorade det sovjetiska flygvapnet 261 flygplan och 321 piloter.

Det fredstida flygvapnet kompletterades vid mobiliseringen till krigstida sammansättning

Vid mobiliseringen bildades flygregementena (FlygR 1, FlygR 2 och FlygR 4). För bevakningen och underhållet av de flygfält som togs i bruk, ställde man upp 25 underhållsplutoner. För underhållet av flygplanen bakom linjerna ställde man upp fyra fältdepåer. För personalens utbildning ställde man upp tre kompletteringsflygregementen (K-FlygR 1−3). Under kriget utdimitterades nästan 100 piloter och sju spanare från kompletteringsregementena. Kompletteringsflygregemente 2 skötte kontroll- och skolflygningarna för de utländska frivilliga. Till flygdivisionerna vid fronten sändes 19 utländska frivilliga piloter. 

Jaktflyget och bombflyget förblev under ledning av kommendören för luftförsvaret

Modifierad karta från boken, Raunio Ari, De militära operationerna De finska krigen 1939−45.
Karttakeskus 2008.

Sambandsflygflottiljerna (lentolaivueet) hörde till Flygregemente 1, jaktflygflottiljerna till Flygregemente 2 och flygflottiljerna för fjärrverksamheten till Flygregemente 4. Flygregemente 1 underställdes flygflottiljsvis till armékårerna. Kommendören för luftförsvaret behöll i sin ledning ”jaktflygregementet”, Flygregemente 2 och ”bombflygregementet”, d.v.s. Flygregemente 4.

Tyngdpunkten för flygvapnet var på Karelska näset

Tyngdpunkten för flygvapnets verksamhet var på Karelska näset. Norr om Ladoga skapade man förutsättningar för verksamheten i Ladogakarelen och Gränskarelen. Norra Finland mellan Suojärvi och Ishavet var ett område där man inte hade förberett flygverksamhet. Med förändringar i den krigstida grupperingen sträckte sig det finska flygets verksamhet tidvis till Suomussalmi.

Flygflottiljerna i Flygregemente 1

En flygare berättar om flygspaningens resultat i IV Armékårens stab i Suistamo 12.1.1940.
SA-bild.

Högkvarteret tog då vinterkriget bröt ut en flygflottilj (FlygFl. 10) från Flygregemente 1 under sin ledning. Den här flygflottiljen (lentolaivue) som var grupperad i Villmanstrand, hade specialiserat sig på störtbombning. En av regementets flygflottiljer (FlygFl. 16) hade förflyttats till Mensuvaara flygfält, underställd IV Armékåren. En av flygflottiljens flyggrupper (lentue) (3./FlygFl. 16) hade flyttats till Lahdenpohja underställd Ladogas Sjöförsvar.

Huvuddelen av Flygregementet var underställd Näsets Armé (NäsetsA). Av de två flygflottiljer som blev under ledning av regementet blev den ena (FlygFl. 12) grupperad vid Suur-Merijoki. Flygflottiljen skulle operera på II Armékårens (II AK) område. Kåren hade ansvaret för Västra Näsets försvar. Den andra flygflottiljen (FlygFl 14) skulle operera på Östra Näset där III Armékåren (III AK) hade ansvaret för försvaret. Divisionen opererade i början både från Laikko och från Kexholm flygfält.

Jaktflygregementets (FlygR 2) och bombflygregementets (FlygR 4) flygflottiljer

Jaktflygregementets (FlygR 2) andra flygflottilj (FlygFl. 24) var fördelad på tre flygfält, Suur-Merijoki, Villmanstrand och Immola. Den andra flygflottiljen (FlygFl. 26) var i början av kriget söder om Heinjoki på Raulammi flygfält. Bombflygregementet (FlygR 4) var i Luonetjärvi, varifrån den ena flygflottiljen (FlygFl. 44) förflyttades genast efter krigets utbrott till Jorois.

Den svenska flygavdelningen F-19 vid Salla fronten

Flygavdelningen F-19, som bildats av svenska frivilliga, anlände i januari till Lappland. Den började sin flygverksamhet 12.1. Avdelningen hade till sitt förfogande tolv jaktplan, fyra lätta bombplan, två transportplan och en sambandsflygmaskin. Gladiator-jaktplanen liksom också Hart- bombplanen var redan föråldrade. Avdelningen opererade i första hand vid Sallafronten. Under kriget gick tre Hart-bombplan och två Gladiator-jaktplan förlorade i luftstrider. Två svenska flygare hamnade i krigsfångenskap. De befriades med fördröjning efter att kriget var slut.

Jaktplanen i avvärjningsuppdrag

Jaktplanens verkade främst med avvärjningsuppgifter på hemmafronten och i frontens omedelbara närhet. Jaktplanens viktigaste uppgift var att avvärja fiendens bombanfall. Man strävade efter att anfalla bombplanen, som hade starkt jaktskydd, med små avdelningar på 2−3 plan. Ända nästan till krigets slutskede måste trupperna vid fronten strida utan luftskydd.

Flygtruppernas bombflygplan användes för både bomb- och spaningsverksamhet långt bakom fiendelinjerna. 

I februari sattes jaktplanen och i mars bombflygplanen att stöda landstridskrafterna

Fiendens flygherravälde var i februari 1940 ännu större. Finnarna måste utföra sina bomb- och spaningsflygningar i morgongryningen eller kvällsskymningen. Bombflygningar verkställdes även på natten. Då sovjettrupperna påbörjat anfallet över Viborgska vikens is, deltog flygtrupperna i avvärjningen av anfallet. Även jaktflyget användes mera och mera till att stöda markstriderna.

Ari Raunio