Modifierad karta från boken, Raunio Ari, De militära operationerna De finska krigen 1939−45.
Karttakeskus 2008.

Karelska näset bedömdes att bli huvudkrigsskådeplats

Finska Generalstabens uppskattningar om antalet fiendedivisioner som kunde anfalla över Karelska näset varierade mellan åtta och tolv.

På Karelska näset var försvarets tyngdpunkt på Viborg

Generalstaben bedömde att fiendens tyngdpunkt skulle vara på västra delen av Näset mot Viborg. Därifrån var det kortaste vägen till Helsingfors. Porten till Viborg var området mellan Karhula och Muolaanjärvi. Detta hade beaktats vid stambefästning före vinterkriget. Till stambefästningarna på Karelska näset hörde betongförstärkta manskapsskydd och skyttevärn.

Befästandet av Näset

På sommaren 1939 befästes Näset även med frivilliga krafter. Vid de krigstida truppernas extra övningar på hösten 1939 påbörjades ställningarnas fältbefästningsarbeten. Med fältbefästning avsågs grävda stridsgravar, skyttevärn och manskapskorsun. Dessa stöttades upp av trävirke och på taken användes även stenar.

Ett pansarhinder av sten i Räisälä på Karelska näset, till höger ett taggtrådshinder. Bilden är tagen 16.12.1939. SA-bild.

Pansarhinder byggdes både framför stambefästningar och fältbefästningar. Hindren på Näset var i allmänhet byggda av sten. Men även på Näset fanns träförstärkta pansarblockringar, som var allmänna på andra ställen.

Pansarvagnshinder och blockering på Karelska näset. Bilden är tagen 18.12.1939. SA-bild.

Styrkeförhållandena i december

I december hade Röda arméns 7.Armé till sitt förfogande på Karelska näset två infanteriarmékårer (19.AK och 50.AK), en pansararmékår (Pans.AK) och tre pansarbrigader. Huvuddelen av arméns cirka tio infanteridivisioner hörde till infanteriarmékårerna och arméns reserv. Personalstyrkan var 250 000. Anfallstrupperna hade till sitt förfogande ca 2 000 kanoner och ca 1 500 pansarvagnar. Som flygunderstöd fanns över 1 000 flygplan.

Styrkan på Näsets Armé på finska sidan var cirka sex divisioner bestående av arméns skyddstrupper och fältarméns trupper. Fem av dem hörde till arméns två armékårer och en var i reserv. Förutom divisionerna hade armén till sitt förfogande skyddstrupper som var grupperade mellan rikets gräns och huvudställningarna.

Överbefälharvarens reserv i närheten av Karelska näset var en division. Totalstyrkan på Näsets trupper var drygt 120 000 man. Armén hade totalt ca 250 kanoner. I början av kriget var Flygregemente 1 underställt armén. Dess sambandsdivision kunde utföra bara spaningsflygningar, och endast vid mörker. För luftstrid lämpade sig endast jaktplanen i Flygregemente 2 som var underställt kommendören för flygvapnet.

Stridsskedena på Näset

Vinterkrigets strider på Karelska näset kan delas upp i tre skeden: avvärjningsstriderna i december, ställningskriget i januari och avvärjningsstriderna mot storanfallet i februari–mars.

Avvärjningsstriderna i december pågick i två skeden. Framför huvudställningarna d.v.s. Mannerheimlinjen och striderna vid huvudställningarna för att stoppa fiendens genombrott.

Under hela ställningskrigsskedet lyckades sovjettrupperna behålla initiativet. Det kunde Röda armén behålla även under storanfallet i februari och mars.

Näsets Armé stoppade genombrottsanfallen i december

Näsets armé som leddes av jägarofficeren generallöjtnant Hugo Österman stoppade fiendens 7.Armé i december i huvudställningarna vid Mannerheimlinjen. De hårdaste striderna på Västra Näset var vid Summa-området och på Östra Näset vid området kring Taipale.

Röda arméns trupper omstrukturerades i januari

Modifierad karta från boken, Raunio Ari, De militära operationerna De finska krigen 1939−45.
Karttakeskus 2008.

Sovjetunionens krigsledning beslöt i slutet av december att nästan tredubbla truppstyrkan på Näset. De trupper om redan var på området grupperades i försvar. Även ledningsstrukturen ändrades. Som högsta ledningsstaffel för trupperna på Näset bildades den Nordvästra Fronten. Dess kommendör var armékommendören av 1 klass Semjon K. Timosjenko. Under sig hade han Meretskovs 7.Armé på Västra Näset och på Östra Näset den nya 13.Armén. Den leddes av armékårskommendör Vladimir D. Grendahl.

Man började utbilda Röda arméns både nya och redan befintliga trupper på Näset i genombrottsanfall mot befästa ställningar. Stridverksamheten uppehölls med stark artillerield. Detta ansträngde de finska trupperna. Dagtid skulle de vara beredda att avvärja fiendens anfall och nätterna användes till att reparera ställningar som förstörts av fiendens artillerield.

Styrkeförhållandena i februari 1940

Till Nordvästra Fronten som bildats av Röda armén för anfallet på Näset hörde till en början 23 divisioner. Dessutom hade den sovjetiska krigsledningen på Karelska näset, eller i dess omedelbara närhet, en reserv på nio divisioner.

Från Finlands hemmatrupper förflyttades i januari till fältarmén två divisioner (21.D och 23.D). Högkvarteret koncentrerade den ena på Karelska näset och den andra på norra sidan av Ladoga. Den sistnämnda förflyttades efter att storanfallet börjat i februari till Östra Näset. Näsets Armé hade fr.o.m. februari till sitt förfogande nio divisioner. Dessutom ökade man antalet armékårsstaber i februari från två till tre. Dessutom ställde man upp mellan Viborg och Fredrikshamn två grupper på fördelningsnivå, Kustgruppen och Fredrikshamngruppen.

Nordvästra gruppens trupper gör en inbrytning 11.2 vid Lähdeavsnittet.

Röda arméns nordvästra front börjar ett storanfall 11.2.1940. Förberedande anfall hade börjat redan den 1 februari. Finnarna bedömde att storanfallet hade börjat redan då. På Västra Näset hade Röda armén fått ett genombrott 11.2 på Mannerheimlinjen vid Lähdeavsnittet som låg bredvid Summaavsnittet.

På Västra Näset drog man sig tillbaka från Mannerheim linjen med början 15.2.

Överbefälhavaren beslöt 15.1 att man skulle dra sig tillbaka från Mannerheimlinjen på Västra Näset. II Armékåren, vars kommendör var jägarofficeren generallöjtnant Harald Öhquist, fick order att dra sig tillbaka till mellanställningen (V-asema). Där pågick striderna en och en halv vecka.

Från mellanställningen drog man sig tillbaka 27.2.

Trupperna i Öhquists armékår började dra sig tillmaka till mellanställningen enligt order 27.2. Nordvästra Frontens genombrottsanfall mot mellanställningen började följande morgon. Striderna på Västra Näset förflyttades till Viborgska viken och bakre ställningen (T-asema) till linjen Viborg−Tali−Vuoksen.

Röda arméns trupper anfaller över den frusna Viborgska viken

På Viborgska viken anföll Röda arméns trupper över den frusna viken och skar av landsvägen mellan Fredrikshamn och Viborg, väster om Säkkijärvi. Just före krigsslutet stred de finska trupperna för att förhindra fienden att utvidga brohuvudet på norra sidan av Viborgska viken. På annat håll hade sovjettrupperna ryckt fram till närheten av Viborgs centrum samt området mellan staden och Portinhoikka och Vuoksen.

På östra Näset stred man vid Taipale och Vuosalmi

På östra Näset höll III Armékåren sina ställningar vid Taipale till krigets slut. Striderna förflyttades på västra Näset från Mannerheimlinjen via mellanställningen till den bakre ställningen. Efter det fick III Armékåren på östra Näset frontansvaret för Äyräpää- och Vuosalmiområdena vid Vuoksen. Där var det hårda strider. Sovjettrupperna kom över Vuoksen och lyckades få ett litet brohuvud.

I Taipale området hade sovjettrupperna också fått ett partiellt genombrott. Stridsgravar i de första linjerna hade förlorats. III Armékårens kommendör var nära att ge en order om truppernas tillbakadragning till mellanställningen. III Armékårens trupper var ännu i sina ställningar på linjen Vuoksen−Suvanto−Taipale då det blev fred 13.3 kl. 11.00

Ari Raunio