Modifierad karta från boken, Raunio Ari, De militära operationerna De finska krigen 1939−45.
Karttakeskus 2008.

De finska trupperna som hörde till Näsets Armé avvärjde Röda armens alla genombrottsanfall vid huvudförsvarsställningen d.v.s. Mannerheimlinjen. De hårdaste striderna i december 1939 var i Taipales och Summas riktning. Finnarnas motanfall 23.12 vid Summa misslyckades. Sovjettruppernas sista resultatlösa genombrottsförsök började 24.12. i Taipale riktningen, upphörde Röda arméns anfall på Karelska näset 27.12 i Keljaområdet.

Leningradfrontens trupper på Karelska näset

Sjunde Armén som var underställd Leningrads Militärdistrikt hade som första uppgift att på cirka två veckor anfalla till nivån med Viborg−S:t Andree station och Hiitola. Kommendör för armén (7.A) som anföll på Näset var armégeneralen av andra klass V. F. Jakovlev. Han ersattes redan 9.12 av kommendören för Leningrads Militärdistrikt armékårsgeneralen av andra klass Kirill A. Meretskov. Samtidigt övergick ledningen av kriget mot Finland till staben för högsta ledningen av Röda armén Stavkan.

Arméns två infanteriarmékårer (19.AK och 50.AK) och infanterireserven bestod totalt av tio infanteridivisioner. I december förstärktes armén ännu med två infanteridivisioner. Tionde Pansararmékåren (10.Pans.AK) var Arméns tredje armékår.

Under ledning av Leningrads Militärdistrikt ställde man på Karelska näset upp ytterligare Finska folkrepublikens Första Armékår. Denna armékår deltog inte i egentliga krigshandlingar utan var verksam i de egna truppernas bakre område.

Även en flottavdelning på Ladoga understödde arméns anfall. Olika sovjetiska flottavdelningars verksamhet på Finska viken i närheten av Björkö och på Ladoga ända till Taipale var kraftlösa.

Modifierad karta från boken, Raunio Ari, De militära operationerna De finska krigen 1939−45.
Karttakeskus 2008

Trupperna som hörde till Näsets Armé 

Näsets Armé bestod av två armékårer. I dem fanns det tillsammans fem divisioner ur fältarmén. Huvuddelen av skyddstrupperna bildade en division, vilken fungerade som arméns reserv. Armén leddes av chefen för krigsmakten jägarofficeren generallöjtnant Hugo Österman.

På västra Näset fanns Andra Armékåren (II AK) som leddes av jägarofficeraren generallöjtnant Harald Öhquist, som vara kommendör för fredstida armékåren dvs. landstridskrafterna. På östra Näset fanns Tredje Armékåren (III AK) som leddes av inspektören för infanteriet jägarofficeren generalmajor Erik Heinrichs.

Tyngdpunkten av försvaret var på västra Näset på Andra Armékårens område. Till den armékåren hörde till en början tre divisioner (4.D, 5.D och 11.D). Dessutom fanns på västra Näset huvuddelen av reserven (bl.a. 1.D) för Näsets Armé. Till Heinrichs armékår på östra Näset hörde två divisioner (8.D och 10.D). Bakom Näset låg en division (6.D) som överbefälhavarens reserv.

Mellan huvudställningarna och gränsen fanns fyra grupper som bildats av skyddstrupperna (Nykyrkagruppen, Molagruppen, Lipolagruppen och Rautusgruppen).

Kustartilleritrupperna om underställts Näsets Armé (Björkös Underavsnitt och Näsets Kustförsvarsavsnitt) avvärjde alla anfallsförsök av Röda armens flottavdelning på Ladoga och i Finska Viken.

Sjunde Arméns uppgift

Röda arméns 7.Armé började anfallet 30.11 på hela Näset. Kommendör för Armén var armékommendör av 2 klass Vsevolod F. Jakovlev. Enligt order av Leningrads Militärdistrikt skulle hans armé nå Viborg−Kexholmlinjen inom 12−15.Dagar. Från denna linje skulle anfallet fortsätta mot Helsingfors, som skulle nås på en vecka d.v.s. tre veckor efter anfallets början.

På Karelska näset var anfallet delat i tre skeden. I första skedet skulle trupperna nå de finska huvudställningarna. Dem skulle man nå på fyra-fem dagar. I andra skedet skulle man bryta igenom de finska huvudställningarna (Mannerheimlinjen). Det skulle man klara av på fyra-fem dagar. I tredje skedet skulle man efter genombrottet följa efter och slå ner de finska trupper som drog sig från huvudställningarna. Detta skede beräknades ta tre-fyra dagar i anspråk och då skulle trupperna nå linjen Viborg-Kexholm.

Sjunde Arméns planerade tyngdpunkt låg på västra Näset

På västra Näset anföll 19.Infanteriarmékåren (19.AK) under divisionskommendören Fjodor N. Starikovs kommando. Till den hörde tre infanteridivisioner och en pansarbrigad. Förutom armékårens och divisionernas eget artilleri understöddes anfallet av tre artilleriregementen ur högsta ledningens reserv. Armékårens närmaste mål var linjen Vuottaa−Kivinebb.

På östra Näset anföll 50.Infanteriarmékåren (50.AK) under divisionskommendör Filipp D. Gorelenkos kommando. Till den hörde två infanteridivisioner och en pansarbrigad. Förutom det egna artilleriet understöddes anfallet av två artilleriregementen ur högsta ledningens reserv. Armékårens första mål var linjen Metsäpirtti−Rautus−Lipola.

Pansararmékåren (10.Pans.AK) var arméns reserv. Den var planerad att sättas in där man först skulle lyckas med att bryta igenom de finska huvudställningarna. Tanken var att då någondera infanteridivisionen fick ett genombrott, skulle pansarstyrkorna rycka fram via genombrottet in bakom de finska linjerna.

Tyngdpunkten för 7.Armén förflyttades till östra Näset

Kommendören för Leningrads Militärdistrikt, armékårskommendör av 2 klass Kirill A. Meretskov gav redan 1.12 en preliminär order åt 7.Armén, om att flytta tyngdpunkten till Östra Näset. Där bildades 3.12 enligt order av militärdistriktet en styrkegrupp, 7.Arméns Högra Gruppe. Dess kommendör var armékårskommendör Vladimir D. Grendahl som kommit till Karelska Näset i egenskap av artillerikommendör. Han var född i Finland. Gruppen fick förutom den på plats varande infanteriarmékåren (50.AK), till sitt förfogande två infanteridivisioner från 7.Armén.

Modifierad karta från boken, Raunio Ari, De militära operationerna De finska krigen 1939−45.
Karttakeskus 2008.

Första genombrottsanfallet vid Taipale 6−8.12

En sårad bärs under artillerield till vård vid Taipale i december 1939. SA-bild.

Av 7.Arméns trupper nådde Grendahls trupper (7.Arméns Högra Grupp) på östra Näset som första trupp de finska huvudställningarna. Målet för gruppen var att komma snabbt över vattendraget Vuoksen−Suvanto−Taipale älven vid Kiviniemi och Taipale.

Grendahls truppers anfall började 6.12 i med två infanteridivisioner (142.D och 49.D). De trupper som anfallit vid Kiviniemi kunde inte bita sig fast på norra stranden av Vuoksen−Suvantovattendraget.

De två infanteridivisioner som anföll vid Taipaleälven kom över till andra stranden och Koukkuniemi. Finnarnas motanfall, vars mål var att tillintetgöra fienden som kommit över Taipale- älven, blev resultatlösa. Sovjettrupperna bet sig fast framför de finska truppernas huvudställningar. Sovjettruppernas försök att bryta igenom de finska huvudförsvarsställningarna förblev resultatlösa.

Tyngdpunkten för 7.Armén flyttades till västra Näset

Efter att Röda armens högsta ledning d.v.s. Stavkan hade tagit över ledningen av krigshandlingarna på den finska fronten, koncentrerade sig det dagliga beslutfattandet till tre centrala personer. Dessa var överbefälhavaren folkkommissarien för försvarsärenden, marskalken av Sovjetunionen Boris Vorosjilov, generalsstabschefen armékårskommendören av 1 klass Boris Sjaposjnikov och generalsekreteraren för kommunistiska partiet Josif Stalin.

Samma dag som Meretskov övertagit kommandot över 7.Armén, gavs order om att tyngdpunkten skulle förflyttas till västra Näset. Därmed flyttades dit infanteriarmékåren (50 AK), som fungerat på östra Näset i Kiviniemis riktning.

7.Armens nya genombrottsförsök avvärjdes i Taipale och Summa

Modifierad karta från boken, Raunio Ari, De militära operationerna De finska krigen 1939−45.
Karttakeskus 2008.

Krigare framför sitt tält vid Summa avsnitt 14.12.1939. SA-bild.

På västra Näset nådde 7.Arméns huvudstyrka Mannerheimlinjen den 10 december. Arméns personalstyrka var vi detta skede 265 000, av vilka drygt 247 000 deltog i stridsverksamheten.

Meretskov planerade ett genombrottsanfall på både Östra Näset och Västra Näset. Tyngdpunkten av trupperna låg på Västra Näset. De två infanteriarmékårer som anföll på det området (50.AK och 19.AK) skulle erövra Viborg. På Östra Näset 7.Arméns Högra Grupp skulle erövra Kexholm och rycka fram vidare till Hiitola. Gruppen hade till sitt förfogande bl.a. två infanteridivisioner (49.D och 150.D). I det vida området mellan anfallsriktningarna koncentrerades en infanteridivision (43.D). Den skulle anfalla till nivå med Äyräpääjärvi.

Krigare framför en kamouflerad betongbunker vid Summa avsnittet 14.12.1939 SA-bild.

Genombrottsanfallen började stegvis, först 15.12 i Taipale riktningen mot och sedan 17.12 i området mellan Summa och Muolaanjärvi. I Taipale riktningen började sovjetstyrkornas anfallskraft ebba ut redan den tredje dagen. Då först kom anfallet i området mellan Summa och Muolaanjärvi i gång. Även dessa truppers anfallskraft ebbade ut under dagen 22.12. Mannerheimlinjen höll.

Motanfallet i december

Modifierad karta från boken, Raunio Ari, De militära operationerna De finska krigen 1939−45.
Karttakeskus 2008.

Efter att fiendearméns anfall stoppats fick Näsets Armé lov av Högkvarteret att försöka med ett motanfall med Öhquists armékår (II AK) i området mellan Kuolemajärvi och Perkjärvi. Förutom sina egna trupper fick Öhquists armékår till sitt förfogande en division (6.D) som varit överbefälhavarens reserv.

Motanfallet började 23.12. Anfallstruppernas framryckning var långsam och samma dag avbröt Öhquist anfallet. Anfallstrupperna beordrades att återvända till utgångspositionerna. Anfallet misslyckades. Någon senare kallade anfallet för en dundertabbe.

Fienden bedömde anfallet som en spaningsoperation. Sovjetunionens krigsledning återkallade ändå av Meretskovs planerade tredje genombrottsanfall, anfallet i Summa området. Anfallet påbörjades endast i riktningen mot Taipale.

Det sista genombrottsanfallet december avvärjdes 27.12

Sjunde Arméns tredje och sista försök att bryta sig igenom Mannerheim linjen började i december på julaftonen. En ny infanteridivision som koncentrerats till fronten höjde antalet divisioner i 7.Arméns Högra Grupp åter till fyra.

Tyngdpunkten för gruppens anfall var fortfarande i Taipaleområdet. De finska trupperna kommenderades av jägärofficeraren Aarne Blick. Hans trupper avvärjde två divisioners anfall. Divisionens trupper anföll i en linje. Fiendens tredje infanteridivision anföll över det frusna Suvantovattendraget. Den lyckades med en del trupper bita sig fast i strandterrängen i ryggen på finnarna. Dessa trupper ur fiendens division slogs ut med motanfall under de kommande dagarna. Det sist anfallet utfördes 27.12 i Kelja området.

På Karelska näset börjar ett ställningskrig som varar en månad

Sovjetunionen Sjunde Armé (7.A) grupperar sig för försvar på Karelska näset i slutet av december. Den Sovjetiska krigsledningen beslöt att koncentrera mera trupper på Karelska näset. På Karelska näset började Röda arméns anfallsförberedelser som tog cirka en månad i anspråk.

Ari Raunio