Modifierad karta från boken, Raunio Ari, De militära operationerna De finska krigen 1939−45.
Karttakeskus 2008.

De finska trupperna påbörjade tillbakadragandet före sovjettruppernas anfall

Efter att Öhquists armékår (II AK) och Laatikainens armékår (I AK) hade dragit sig tillbaka utvidgades Talvelas armékårs (III AK) Vuoksenfront. vid Äyräpää−Vuosalmiområdet. Hans armékår fick till sitt förfogande jägarofficeren, överste Eino Koskimies division (2.D) från Laatikainens armékår.

Sovjettrupperna påbörjade ett förberett anfall mot bakre ställningarna 2.3.

Näsets Armé stoppade 1.3 i bakre ställningarna 7.Armén som leddes av armékommendören av 2 klass Meretskov. Anfallet hade börjat 28.2. Meretskov gav 1.3 på kvällen en order. Enligt den skulle trupperna erövra Viborg följande dag och anfalla över Viborgska viken.

På II Armékårens område anföll trupper från fyra armékårer

Öhquista armékår (II AK) hade i de bakre ställningarna tre divisioner (3.D, 5,D och 23.D). Mot dem anföll 34.Infanteriarmékåren (34.AK) vars uppgift var att erövra Viborg. Nordost om Viborg anföll två infanteriarmékårer (50.AK och 19.AK).

På Centrala Näset anföll en infanteriarmékår

På fronten mellan Vuoksen och Tali fanns jägarofficeren överste Martolas division (1.D) och Grupp Sihvo, vilka var underställda Laatikainens armékår (I AK). Grupp Sihvo bestod av en förstärkt brigad.

På armékårens område anföll en infanteriarmékår (23.AK) från Grendahls 13.Armé. Arméns andra infanteriarmékår (15.AK) opererade i Äyräpääområdet med uppgift att anfalla över Vuoksen till Vuosalmi och vidare i ryggen på Talvelas armékår (III AK).

7.Armén anföll med två infanteriarmékårer över Viborgska viken

Tionde Infanteriarmékåren (10.AK) började 23.2 vid Viborgska viken övergångsanfallets första skede. Målet var att erövra Viborgska vikens öar. I närheten av Viborgska vikens mynning började 28.Infanteriarmékåren (28.AK) sitt anfall 4.3.

Kommendörsbyten inom II Armékåren

Öhquist ville unna vila åt jägarofficeren, överste Paalu som i egenskap av 3.Divisionens kommendör hade ansvarat för försvaret av Viborg. Som ny divisionskommendör hade man tänkt sig Helsingfors poliskommendör, jägarofficeren, överste Johan Arajuuri. Han kände sig ändå främmande för att ta ansvaret för försvaret av Viborg. Till kommendör för 3.Divisionen utsågs 4.Divisionens kommendör, jägarofficeren, överste Auno Kaila. Arajuuri övertog uppgiften som kommendör för 4.Divisionen. Ordern om kommendörsbyte gavs 1.3.

Viborgska vikens norra strand försvarades av Kustgruppen

I slutet av februari bildade på Viborgska vikens norra strand Viborgska kustavsnittet, vars namn ändrades 1.3 till Kustgruppen. Den bestod av en division (4.D) och kustartilleriets Viborgska avsnitt.

Jägarofficeren generalmajor K. M. Wallenius, som utnämnts till kommendör för gruppen tog sig an uppgiften 1.3. på kvällen. Wallenius kom till Viborgska viken från Lappland där han varit kommendör för Lapplands Gruppen. Den uppgiften övertogs av den svenska generallöjtnanten Ernst Linder, som hade varit som frivillig i Finland redan 1918.

Generalstabschefen blir kommendör för Kustgruppen

Överbefälhavaren entledigade Wallenius från sin nya uppgift redan 3.3. Till ny kommendör för Kustgruppen utnämnde Mannerheim Högkvarterets generalstabschef, jägarofficeren generallöjtnant Lennart Oesch.

Kustgruppen förstärktes under stridernas gång, med bl.a. Infanteriregemente 9 från Viborgs område, Kavalleribrigaden från Ladogakarelen och Infanteriregemente 40 från Lappland.

Sovjettrupperna erövrade ett brohuvud på Viborgska vikens norra strand

Fiendens anfall med sex divisioner över Viborgska viken kom som en överraskning för finnarna. Det mest kritiska läget uppstod vid Häränpäänniemi och Vilaniemi. Fiendetrupperna nådde norra stranden redan den första dagen 4.3. Följande dag framryckte fiendens spets från Vilaniemi till landsvägen mellan Fredrikshamn och Viborg.

Fredrikshamnsgruppen bildades 7.3.

Kustgruppens motanfall för att tillintetgöra fienden blev resultatlöst. Kustgruppens ansvarsområde förminskades från Häränpäänniemi österut. Fredrikshamnsgruppen ställdes up 7.3 som ny ledninsstaffel under Högkvarterets ledning. Dess ansvarområde sträckte sig från Häränpäänniemi till Kotka.

Kommendör för Fredrikshamnsgruppen blev jägarofficeren, generalmajor Edvard Hanell. Staben bildades av Kavalleribrigadens stab. Förutom kusttrupperna på området fick gruppen under sig Kustgruppens övriga trupper som befann sig på ansvarsområdet, bl.a. Kavalleribrigaden on Infanteriregemente 40.

Av trupperna i och norr om Häränpäänniemi bildades Stridsavdelning Paalu. Kommendör för avdelningen blev 3.Divisionens tidigare kommendör jägarofficeren, överste Paalu.

Striden om brohuvudet pågick ända till krigets slut

I brohuvudet hade 28.Infanteriarmékåren, som leddes av brigadkommendör Pavel A. Kurotsjki till sitt förfogande en infanteridivision (70.D) och två motoriserade divisioner (86.Mt.D och 173.Mt.D). De hade som måla att utvidga brohuvudet med anfallsoperationer. De lyckades rycka fram litet i taget, men nådde inte ett genombrott genom de finska ställningarna.

Kustgruppen var tvungen att retirera från skärgården vid Trångsund

Öarna vid Trångsund hörde till huvudförsvarsställningarna i Kustområdets försvarsområde som låg närmast Viborg. Från och med 2.3 avvärjde de finska trupperna 10.Infanteriarmékårens (10.AK) anfall ända till 7.3. Efter det var det ännu några dagar strid om öarna. Finnarna förlorade öarna men stoppade fiendens framfart till Viborgska vikens norra strand.

Inledande striderna i Viborg

Tredje Divisionen som övertagits 2.3 av jägarofficeren, överste Kaila avvärjde ifrån sina ställningar i stadens utkant fiendens dagliga anfall förutom området öster om Käremäenlahti. Det området förlorades redan vid fiendens första anfall 2.3.

7. Armén försöker omringa Viborg

Meretskovs armé (7.A) gav en ny anfallsorder 9.3 på kvällen. Trettiofjärde Infanteriarmékåren (34.AK) som anföll i riktning mot Viborg och Femtionde Infanteriarmékåren (50.AK) som anföll nordost om staden, förberedde anfallet i två dagar. Den först nämnda armékåren hade till sitt förfogande fyra och den senare tre infanteridivisioner. I Viborgs riktning anföll Sjunde Infanteridivisionen från Trettiofjärde Infanteriarmékåren (34.AK).

Försvararna av Viborg drar sig 12.3 till stödlinjen

Nordvästra frontens trupper i första linjen med maskingevär vid Viborg 13.3.1940 kl.10.00 rysk tid. Detta var en timme före fredsfördraget trädde i kraft.
Bild via Juri Kilin.

Öhquist fick tillstånd 12.3 av kommendören för Näsets Armé, att dra sig i Viborg till stödlinjen. Armékårskommendören gav omedelbart en order åt Kaila, att flytta

3.Divisionens huvudförsvarslinje i Viborg till Patterinmäki. De nya huvudförsvarsställningarna var i divisionens besittning ända tills vinterkrigets strider var över 13.3 klockan 11.

Striderna nordost om Viborg

Vid fronten som sträckte sig från förstaden Karjala mot nordost till Kärstilänjärvi fanns jägarofficeren, överste Isaksons 5.Division. Mot den anföll huvuddelen av 34.Infanteriarmékåren. De finska trupperna lyckades avvärja fiendens väl förberedda anfall som började 11.3, men med stora förluster.

Till vänster om Isakssons division, vid Tali, var jägarofficeren, överste Oinonens 23.Division (23.D). Dess främsta linje bröt samman i ett anfall av 50.Infanteriarmékåren (50.AK). Det anfallet hade börjat 11.3. Fiende- trupperna som kommit igenom genombrottet stoppades vid Portinhoikka.

Tredje Armékårens trupper som var i försvar på Östra Näset.

Tredje Armékårens bakre ställningar som sträckt sig längs Vuoksen utvidgades mot Vuosalmi, dit man placerade de nya huvudförsvarsställningarna på Vuoksens motsatta strand på Kylä-Paakkolas och Äyräpääs åskammar. Koskimies´ 2.Division grupperade sig i försvarsställning. Den hade ställt till Talvelas armékårs (III AK) förfogande från Laatikainens armékår (I AK).

I området mellan Vuosalmi och Taipale var två divisioner (7.D och 8.D) i försvar. På armékårens område fanns ännu en division (21.D) som flyttats från Hemmatrupperna till fältarmén i januari och varit överbefälhavarens reserv. Den saknade ett infanteriregemente och hade 14.2 flyttats till II Armékårens område. Kommendör för divisionen var överste Niilo Hersalo.

Striderna i riktning mot Taipale avtog i början av mars

Högkvarteret och Tredje Armékåren hade för avsikt att ge frontansvaret åt Hersalos division i Taipaleområdet. Samtidigt skulle jägarofficeren, överste Aarne Blicks division (7.D) drar sig tillbaka för att bli överbefälhavarens reserv. Bytet lyckades bara delvis. Regementen och bataljoner byttes ut turvis till frontansvar och reserven. Även divisionskommendörerna bytte 25.2 temporärt uppgifter. I början av mars såg det ut som om striderna vid Taipale åtminstone temporärt skulle avta.

Till riktningen mot Vuosalmi förflyttades en division från Taipales riktning

En bild tagen under fortsättningskriget 1941—1944 från Äyräpää åsen mot Äyräpää kyrka.
SA-bild

Röda arméns 13.Armékår flyttade tyngdpunkten för sin anfallsverksamhet till Andra Divisionens (2.D) försvarsområde i Äyräpää. Sovjettrupperna började här ett anfall den 3 mars, som ledde till erövringen av Äyräpää kyrkbacke och ön Vuoksen. Talvelas armékår (III AK) flyttade Hersalos division (21.D) från Taipale till Vuosalmi. Den hade till sitt förfogande två infanteriregementen. Divisionen övertog frontansvaret av Koskimies´ division (2.D) på Vuosalmi avsnittet och fick samtidigt ett nytt infanteriregemente till sitt förfogande.

Kommendören för III Armékåren övervägde redan att dra sig till följande ställningar

Sovjettrupperna försökte upprepade gånger att komma till motsatta stranden av Vuoksen och 11.3 lyckades de få ett 500 m djupt brohuvud vid Vuosalmi. Kommendören för armékåren, jägarofficeren, generalmajor Paavo Talvela, beslöt följande dag att börja dra trupperna från Vuosalmi längre bak till stödställningarna. Kommendören hann inte ge en order om sitt beslut före krigsslutet 13.3.

Ari Raunio