Motanfallen i december hade stoppat fiendens anfall

Sovjetiska Åttonde Armén som hade anfallit mellan Ladoga och Ilomants var i december tvungen att gå i försvar. Arméns norra infanteriarmékår (1.AK) hade grupperat sig i försvar. Vid Fjärde Armékårens norra gräns vid Aittojoki var två infanteridivisioner i försvar (75.D och 139.D).

För Åttonde Armén var läget på den södra armékårens (56.AK) område vid Kollaanjoki (56.D) stabilt. Men för 56.Infanteriarmékårens trupper (168.D, 18.D och 34.Pans.Br), som ryckte fram till Koirinoja−Kitilä området, var läget i januari mycket kritiskt.

Finnarna hade i slutet av december skurit av truppernas norra underhållsväg mellan Kitilä och Käsnäselkä. Underhållstrafiken mellan Kitilä och Käsnäselkä på vägen som gick längs Ladogas strand, stördes av fortet på Mantsinsaari som tillhörde Ladogas Sjöförsvarsområde. Snöstormarna i början av januari avbröt trafiken tidvis.

En uppgift given av Överbefälhavaren

Modifierad karta från boken, Raunio Ari, De militära operationerna De finska krigen 1939−45.
Karttakeskus 2008.

Hägglunds armékår (IV AK) förberedde sig på ett nytt stort omfattningsanfall. Enligt Överbefälhavarens order skulle armékåren anfalla och förinta fiendens styrkor i Koirinoja−Kitilä−Syskyjärviområdet. I armékåren beslöt man att först skära av fiendens förbindelser österut i nivå med Ladoga−Syskyjärvi.

Anfallstrupperna delas upp i avdelningar

Armékårens kommendör, jägarofficeren, generalmajor Woldemar Hägglund ledde anfallet. Vid fronten mellan Koirinoja och Syskyjärvi hindrades fiendens framfart västerut av två stridsavdelningar Jousimies (Bågskytten) och Oinas (Väduren), som samtidigt förberedde sig för att delta i anfallet. Båda avdelningarna bestod av ett förstärkt infanteriregemente och hade sålunda cirka tre bataljoner till sitt förfogande.

En anfallsavdelning bestående av sju bataljoner delades upp i två stridsavdelningar; Mehiläinen (Biet) och Lohikäärme (Draken). Bland anfallstrupperna fanns också en lätt avdelning. En stridsavdelning Tykki (Kanonen) bestående av cirka tre bataljoner skulle hålla vägen mellan Kitilä och Käsnäselkä avskuren samt med anfall utvidga avskärningsområdet.

I riktningen mot Kollaa−Loimola skulle Tiainens division (12.D) hålla sina ställningar och delta i armékårens anfall med en bataljon (I/IR 34) öster om Uuksunjoki till Käsnäselkä vägen. Dessutom fick Tiainens division till sitt förfogande ett infanteriregemente och en bataljon.

Anfallet började 6.1.1940

Modifierad karta från boken, Raunio Ari, De militära operationerna De finska krigen 1939−45. 
Karttakeskus 2008.

Anfallet som började den 6 januari, framskred på fyra dagar till Koirinoja. Stormottin i Kitilä hade uppstått. Tio dagar senare hade anfallstrupperna kommit till närheten av Pitkäranta där anfallet slutligen stannade.

Uppkomsten av mottin längs Käsnäselkä−Lemettivägen

Längs anfallsvägen mellan Käsnäselkä och Kitilä uppstod flere mottin som försvarades segt av de inringade sovjettrupperna.

Underhållet av infanteridivisionen som blivit i motti sköttes isvägen

En snabbeldsgevärsskytt i ställning på Paimionsaari i Pitkäranta skärgården 1.2.1940. SA-bild.

Fortet på Mantsinsaari fortsatte att störa trafiken på Ladogas kustväg mellan Salmis och Pitkäranta. Trupperna från fortet tog tillbaka Uuksalonpää och nordvästra ändan Lunkulansaari.

Det var hårda strider om öarna utanför Pitkäranta. Sovjettrupperna lyckades, längs en isväg över Ladoga delvis sköta underhållet av 168.Infanteridivisionen (168.D) som blivit i motti.

Ari Raunio