Användningsprincipen för luftvärnstrupperna

Luftvärnet som vapenslag uppstod först kort före vinterkriget. I början av kriget bestod luftvärnstrupperna närmast av fasta och rörliga luftvärnsbatterier samt luftvärnsmaskingevärsavdelningar. Nästan alla luftvärnsenheter utplacerades för att skydda järnvägsförbindelserna samt industrianläggningar och bosättningscentrum. Fronttrupperna saknade i praktiken luftvärnsskydd.

De lätta luftvärnskanoner och -maskingevär som kommit till landet efter de extra övningarna och mobiliseringen gjorde det möjligt att förbättra luftvärnsskyddet för fronttrupperna under kriget. Avdelningar utrustade med luftvärnsmaskingevär användes för att skydda de stridande trupperna vid fronten. Med enheter som var utrustade med lätta luftvärnskanoner skyddade man trupperna som fanns omedelbart bakom fronten, t.ex. reservtrupperna. 

Marinens luftvärn

Förutom de luftvärnstrupper som var under kommendören för luftförsvaret hade Marinen egna luftvärnstrupper. Marinen hade relativt gott om luftvärnsvapen i jämförelse med luftvärnstruppernas arsenal. Marinen hade totalt 25 stycken 75−76 mm:s och 29 stycken 40 mm:s luftvärnskanoner som var baserade både på fartygen och på fortena. Luftvärnsmaskingevär av kaliber 7,62 mm fanns det 30 stycken av.

Under hösten 1939 kom det mera luftvärnsvapen

Luftvärnstrupperna hade i oktober, i början av de extra övningarna och mobiliseringen 28 stycken 76 mm:s , 9 stycken 40 mm:s och 24 stycken 20 mm:s luftvärnskanoner. Luftvärnsmaskingevär fanns det 125 stycken av. För uppgiften fanns det avgjort för lite materiel. Luftvärnstrupperna ansvarade för skyddet av både fronttrupperna och hemmafronten. Fältarméns divisioner saknade egna luftvärnstrupper.

På grund av bristen på luftvärnsvapen blev inte alla trupper enligt mobiliseringstabellen till en början uppställda. Manskapet från dem hemförlovades. Läget förbättrades före vinterkrigets utbrott. Under hösten ökade antalet luftvärnskanoner för luftvärnstrupperna från 61 till 135 antalet ökade alltså med över det dubbla. Från Sverige kom 44 stycken 40 mm:s Boforskanoner och från Tyskland kom 30 stycken 20 mm:s kanoner av märket BSW.

Under kriget fördubblades ytterligare antalet luftvärnsvapen

Under kriget fördubblades antalet luftvärnskanoner. Efter det var antalet kanoner nästan 300. Åbo stad lyckades köpa från Sverige som skydd för staden 9 stycken 75 mm:s Boforskanoner. 75 stycken 40 mm:s Bofors kanonerna som införskaffats från Sverige, hann ännu ut till fronten under kriget. Av mindre kanoner som lämpade sig för låghöjdsluftvärn kom 76 från Sverige och 8 från Danmark (Madsen), från Italien 48 (Breda) samt från Tyskland 20 (BSW). I hemlandet tillverkades under kriget 44 stycken 7,62 mm:s luftvärnsmaskingevär (VKT).

Alla införskaffningar hann inte med i vinterkriget. Av luftvärnsvapnen kom efter kriget från Italien 12 stycken 76 mm:s Bredakanoner och från Storbritannien 24 Vickerskanoner av samma kaliber.

Det fanns inte tillräckligt med luftvärnsenheter för att skydda trupperna vid fronten.

Vid krigets utbrott var fältarméns tre armékårer och Norra Finlands Grupp i praktiken helt utan luftvärnsskydd. Näsets Armé som hade två armékårer, hade på sitt område i krigets början endast ett tungt och ett lätt luftvärnsbatteri. Det fanns två luftvärnsmaskingevärskompanier på området. Tre tunga luftvärnsbatterier och två luftvärnsmaskingevärsplutoner fanns för att skydda Viborg.

Norra Finland var till en början helt utan luftvärnsskydd 

Norr om Ladoga på IV Armékårens område fanns ett luftvärnsmaskingevärskompani. Norra Finlands Grupp saknade helt luftvärnstrupper. Gruppen fick till sitt förfogande i december en luftvärnsmaskingevärspluton. Till den svenska frivilligavdelningen som kom till Sallaområdet hörde ett luftvärnskompani. Till kompaniet hörde 4 stycken 75 mm:s och 12 stycken 40 mm:s kanoner. De kom till Finland i januari samtidigt som den svenska flygflottiljen F-19.

I februari fick divisionerna luftvärnsavdelningar

Armékårernas luftvärn förstärktes under kriget. I februari var målet att varje division skulle få en luftvärnsavdelning. Till den hörde två 20 mm:s luftvärnskanoner och två 7,62 mm:s luftvärnsmaskingevär. Efter förstärkningen av fältarméns luftvärn hade fältarmén dubbelt mera luftvärnsskydd än hemmafronten.

Luftvärnstrupperna sköt ner 300 fiendeflygplan

Suistamo flygfältets luftvärnsmaskingevär sköt ner ett sovjetiskt R 5-flygplan 7.1.1940.
SA-bild.

Enligt Ahti Lappi som forskat i luftvärnets verksamhet, sköt luftvärnet på fältarméns område ner 280 fiendeflygplan. Det var ca 90 % av luftvärnets alla 300 nedskjutna plan på. Luftvärnstrupperna kunde rapportera om flere nedskjutningar än flygvapnet som sköt ner ca 200 fiendeplan. Arméns trupper rapporterade om 49 nedskjutna fiendeflygplan med personligt luftvärn. Marinen rapporterade om 41 nedskjutna fiendeplan.

Tyngdpunkten för den sovjetiska flygverksamheten var på Karelska näset

Enligt Ahti Lappis forskningar utförde Sovjetunionen under vinterkriget över 84 000 flygningar. Vid fronten stödde sovjetflyget landstridskrafternas anfall och anföll bakom linjerna de finska truppernas förflyttningar och järnvägstransporter.

Tyngdpunkten för verksamheten var på Karelska näset. Där utfördes ca 60 % av alla flygningar d.v.s. ca 53 000. Av dem var 27 000 bombflygningar. Vid markunderstöd sträckte sig verksamheten till ett djup på 6−8 km från främsta linjen. Storanfallet som började den 11 februari fick stöd av sovjetflygets ca 1 000 dagliga flyg.

På hemmafronten fällde fiendens flyg bomber över närmare 70 orter

På hemmafronten var huvudmålen, järnvägsknutpunkterna, järnvägsbroarna, flygfälten och hamnarna. Med att bomba städerna ville man underkuva civilbefolkningen. Bombanfallen var över 2 700 och riktades mot 69 orter.

Enligt Ahti Lappis forskningar förstörde sovjetflyget 200 lokomotiv och 2 000 järnvägsvagnar.

Ari Raunio