Utöarna på Finska viken förlorades genast i början av kriget

Enligt den operativa planen hörde utöarna inte till de områden som skulle behållas under kriget. Sovjetiska Österjsöflottans första anfall mot utöarna började med flygbombardemang varefter fartygen öppnade eld mot öarna. Sjöbevakningsstationens personal på Lövskär lämnade ön med motorbåt efter det första bombardemanget. En jagare från Östersjöflottan hann upp motorbåten och sänkte den. Hela besättningen, fyra sjöbevakare, miste livet.

Sovjettrupperna ockuperade Viborgsavsnittets utöar Lövskär och Seitskär redan första dagen. De finska sjöbevakarna åkte under nästa natt från Stor Tyterskär och Ruuskeri till Hogland. Fiendens landstigning dit började 1.12 och den ca 30 man starka vaktavdelningen förflyttade sig från Hogland till Aspö.

Russarö fort avvisade kryssaren Kirov 1.12.

Med eldgivning från Russarö fort stoppade Hangöavsnittet ett närmande av kryssaren Kirov och två jagare. Fortet öppnade eld med ett batteri bestående av sex grova kanoner mot fartygen, då de var på ca 24 kilometers avstånd. Några av projektilerna träffade jagarna. Kirov vände styrbordssidan till och öppnade eld mot fortet. Elden från kryssaren träffade ön men förorsakade inga skador. Östersjöflottans fartyg lösgjorde sig från striden och avlägsnade sig i den riktningen därifrån de kommit.

Åbos Kustförsvarsavsnitts Utö fort avvisade två jagare 14.12.

På Utö fort kunde man iaktta 14.12 klockan 11 två jagare av G-klassen, som närmade sig fortet från havet. Fartygen fick komma på ett avstånd av ca 11,5 kilometer innan man öppnade eld med ett sex tums Cannet-batteri. Fartygen besvarade elden. Enligt observationer från fortet träffades det ena fartyget. Jagarna lade ut en rökridå och lösgjorde sig i skyddet av ridån. Efter att rökridån lagt sig kunde man se endast ett fartyg som avlägsnade sig. På fortet bedömde man att det ena fartyget hade sjunkit.

En del av Finska vikens kusttrupper sändes 1940 till Viborgska viken

Under vinterkriget kom fiendens fartyg på Finska viken inte till Hangö-, Helsingfors- eller Pellingeavsnittens områden inom kustartilleriets räckvidd. Av Helsingfors Kustförsvarsavsnittets personal satte man upp på vintern 1940 en infanteribataljon. Till bataljonens kommendör utnämndes avsnittets stabschef major J. Kiveliö. Bataljonen fick namnet enligt sin kommendör. Bataljon Kiveliö flyttades 20.2. till Viborgska viken, där den deltog i de hårda slutstriderna på Karelska näset.

Försvaret av Åland

En kustartillerikanon i ställning på Åland. SA-bild.

Högkvarteret gav 1.12 order om att flytta trupper till Åland. Kommendören för Sydvästra Finlands Sjöförsvar ledde operationen. Förutom Kusttrupper sändes dit en cykelbataljon (Cyk.B 8), ett avdelt cykelkompani (3 Avd.Cyk.K) och ett avdelt maskingevärskompani (2 Avd.MgK). Av alla trupper på Åland bildades under Sundmans ledning Ålands Försvar. Sundman överlät uppgiften som kommendör för Ålands Försvar åt jägarofficeren överstelöjtnant L. Hannelius och for tillbaka till Åbo för att leda sjöförsvaret. Ålands Försvar blev under dess ledning, förutom Åbos Kustförsvarsavsnitt och Satakundas Kustförsvarsavsnitt.

Förflyttning av Marinens trupper till Viborgska viken

Infanteri i en stridsgrav på Åland. SA-bild.

Infanteritrupperna från Ålands Försvar sändes från och med slutet av februari till Viborgska viken. Som sista enhet for cykelbataljonen 10.3. Dessa truppers uppgifter på Åland gavs åt Ålands Hemvärn.

Av personalen från Åbos Kustförsvarsavsnitt och Satakundas Kustförsvarsavsnitt bildades i februari en infanteribataljon, som fick sitt namn efter sin kommendör, kapten V. Hällfors. Bataljonen flyttades till Viborgs Kustförsvarsavsnitt 24.2.

Sjöförsvaret av Bottniska viken

Till Bottniska vikens sjöförsvar hörde Uleåborgs Kustförsvarsavsnitt och Vasas Kustförsvarsavsnitt. Deras viktigaste uppgift var att ordna handelssjötrafiken samt övervaka och skydda den. Ingetdera avsnittet hade fast kustartilleri. I början av vinterkriget ställde man upp utanför Vasa, Sommarö Tunga Kustbatteri. Sjötrafiken till Vasa upphörde 22.1.1940. Av personal från Uleåborgs Kustförsvarsavsnitt bildade man en bataljon som sändes 17.12 till Kymmene älv. Kommendör för bataljonen var major H. Jussila.

Retireringen till mellanställningarna hotade förbindelserna till Björkööarna

Modifierad karta från boken, Raunio Ari, De militära operationerna De finska krigen 1939−45.
Karttakeskus 2008.

Näsets Armés trupper på Västra Näset fick 15.12.1940 order om att lösgöra sig från Mannerheimlinjen och flytta till den s.k. mellanställningen. Genast då de finska trupperna grupperat sig i sina ställningar började striderna. Röda arméns 7.Armé på Västra Näset började 27.2 ett genombrottsanfall mot mellanställningen. 

Linjefartygen besköt 18−19.2 Saarenpää fort som hörde till Björkö underavsnitt

På Björkö (Koivistonsaari) fanns vid Sarenpää ett fort som hörde till Björkö Underavsnittet, som var underställt Näsets Armé. Linjefartygen besköt Saarenpää fort 18−19.2.1940. Linjeskeppet Oktjabrskaja Revolutsija öppnade eld 18.2 mot Saarenpää fort. Efter att fartyget slutat eldgivningen och avlägsnat sig kom följande dag linjefartyget Marat och fortsatte eldgivningen. Fortet skadades något i linjefartygens eldgivning, men lyckades besvara elden och stöda II Armékårens trupper, som stred i mellanställningarna.

Förlusten av Viborgska vikens södra strand skar av underhållsrutten för Björkö Underavsnitt

Medan II Armékåren, som var underställd Näsets Armé, stred i mellanställningarna underställdes Viborgs Kustförsvarsavsnitt Näsets Armé. Enligt orderna daterad 19.12.1939 skulle avsnittet uppehålla fienden på Viborgska vikens södra strand och skärgård. Avsnittet fick till sitt förfogande delar av 4.Divisionen. Björkö Underavsnitt, som hörde till Viborgs Kustförsvarsavsnitt skulle hålla fast vid Björkööarna (Koivistonsaari, Tiurinsaari och Piisaari). Staben för Viborgsavsnittet fanns i Säkkijärvi.

Under de följande dagarna erövrade fiendens trupper Viborgska vikens södra strand. Snart måste de finska trupperna retirera också från öarna vid södra stranden. I dessa strider förlorades Tuppura fort.

Trupperna från Björkööarna skidade över isen till Säkkijärvi

Efter att fienden övertagit Björkös kustområde, försvagades läget avsevärt för trupperna på Björkö- öarna. En del av sovjettrupperna började anfalla Piisaari från Björkö. Den nya kommendören för Näsets Armé, jägarofficeren, generallöjtnant Erik Heinrichs gav 22.2 tillstånd åt Viborgsavsnitt att överge Björkööarna. Kanonerna på Saarenpää- och Tiuri forten förstördes före reträtten. Kusttrupperna inklusive den krigsmateriel som de fick med sig förflyttade sig isvägen över Viborgska vikens mynning till Säkkijärvi. Den riskabla skidturen i nattens mörker lyckades. Kapten S. Häyrinens bataljon som bildats av personal från Humaljoki- och Saarenpää forten skyddade avfärden från öarna. Bataljonen deltog senare i striderna på Viborgska viken.

Anfallet av Röda arméns trupper över Viborgska överraskade

Västra näsets trupper av Näsets Armé, dvs. II Armékåren drog sig tillbaka 27.2, sent på kvällen till de bakre ställningarna. Till den finska militärledningens förvåning anföll fienden med två infanteriarmékårer över Viborgska viken. Av kustartilleritrupperna och infanteritrupperna, som hade försvaret av den motsatta stranden på sitt ansvar, bildades en kustgrupp (Rannikkoryhmä) som förstärktes med både arméns och marinens trupper.

Kotkas Kustförsvarsavsnittet avvärjde sovjettruppernas anfallsförsök över den frusna Finska viken

Nästan samtidigt började sovjettrupperna ett anfall över den frusna Finska viken på området av Kotkas Kustförsvarsavsnitt område. Från avsnittets förpost observerade man 4.3 fiendens marschkolonn, som ryckte fram mot Aspö, Hovör och Isokalastaja.

Forten Kyrkogårdsö och Rankö öppnade eld cirka klockan 8.30 mot fiendens trupper som ryckte fram och bredde ut sig mot Aspö. Mustamaa fort öppnade eld klockan 9.00 mot fienden som ryckte fram mot Huovari. Pukkio fort öppnade eld klockan 8.30 mot fiendens kolonner som passerade Isokalastaja. Också övriga kusttrupper utrustade med gevär och tunga infanterivapen deltog i avvärjningen.

Man bedömde att styrkan på fiendetrupperna som anföll motsvarade en division

Fienden påbörjade sitt tillbakadragande klockan 14.00. Följande dag begränsade sig stridverksamheten till eldgivning. Sovjetinfanteriet påbörjade 6.3 ett nytt anfall i alla tre riktningar. Anfallen avvärjdes. Fienden fortsatte ännu några dagar med spridda anfall. Kotkas Kustförsvarsavsnitt hade framför allt med kustartillerield avvärjt fiendeinfanteriets försök att rycka fram till kusten, djupt bakom ryggen på trupperna som stred i de bakre ställningarna på Karelska näset. Finnarna bedömde att fiendens anfallsstyrka motsvarade ungefär en divisionsstyrka.

Kotkas Kustförsvarsavsnitt underställdes Fredrikshamnsgruppen

Överbefälhavaren bildade 7.3 Fredrikshamns Gruppen till höger om Kustgruppen, på ett område som sträckte sig från Viborgska viken till Vilajoki. Kotkas Kustförsvarsavsnittet underställdes sålunda direkt Fredrikshamnsgruppen. Gruppen var underställd Överbefälhavaren och dess kommendör var jägarofficeren, generalmajor E.Hanell

Ari Raunio