I januari nästan tredubblades antalet Röda arméns divisioner

Antalet infanteridivisioner tredubblades på Karelska näset under januari. Före storanfallet ökade antalet divisioner på Karelska näset eller i dess närhet till 30. Sju av dem hörde till högsta ledningens d.v.s. Stavkans reserv. Arméerna hade totalt 23 divisioner till sitt förfogande.

Modifierad karta från boken, Raunio Ari, De militära operationerna De finska krigen 1939−45.
Karttakeskus 2008.

På Östra Näset bildades 13.Armén

Enligt Stavkans beslut delades 7.Armén upp i två arméer. Som 7. Arméns kommendör fortsatte armékommendören av 2 klass Kirill A. Meretskov. Till kommendör för den nya 13.Armén utsågs Högra Gruppens kommendör, armékårskommendören Vladimir D. Grendahl. Han befordrades till armékommendör av andra klass 16.1.1940.

Nordvästra Fronten övertar ledningen av arméerna

I januari ställde man upp en ny ledningsstaffel, Nordvästra fronten och arméerna underställdes denna. Frontens kommendör var armékommendören av 1 klass Semjon K. Timosjenko. Han befordrades efter vinterkriget till marskalk av Sovjetunionen.

Infanteriarmékårernas antal växte till sju – pansararmékåren splittrades

Antalet infanteriarmékårsstaber på Nordvästra fronten ökade under januari från tre till sju. 10.Pansararmékåren som befann sig i december på Näset splittrades i januari. Pansarbrigaderna och övriga trupper fördelades bland arméerna.

I 7.Arméns tyngdpunkt fanns tre infanteriarmékårer.

Tyngdpunkten för 7.Arméns anfall låg på området mellan Karhula och Muolaanjärvi. På detta område som var ca 17 km brett koncentrerades ledningsstaber, för tre armékårer, nio infanteridivisioner, hela arméns artilleri och ca 70 % av arméns pansarvagnar. De fem infanteridivisioner som anföll i första skedet hade fått varsitt 2−2 1/2 km brett genombrottsområde. Dessa hade för varje frontkilometer i genomsnitt 72 kanoner och 40 pansarvagnar till sitt förfogande.

Summa och Lähde som genombrottsområden

Tyngdpunkten för arméns genombrottsområde låg i området mellan Summa och Lähde. Där anföll 50.Infanteriarmékårens (50.AK) divisioner grupperade i två steg. I det första steget fanns två infanteridivisioner, den ena i riktning mot Summa och den andra i riktning mot Lähde.

På vardera sidan av tyngdpunktsområdet för genombrottet anföll en infanteriarmékår. Vid Leningrad−Viborgjärnvägen anföll 19.Infanteriarmékåren (19.AK) och den andra, 10.Infanteriarmékåren (10.AK) anföll i Karhula riktningen. Den senare skulle börja sitt anfall förts efter att 19.Armékåren (19.AK) hade kommit till genombrott. Finska Vikens kustväg mot Björkö var en sidoriktning. Där anföll en infanteriarmékår (34.AK).

I området för 7.Arméns tyngdpunkt låg två finska divisioner i försvar

I området för 7.Arméns tyngdpunkt för anfallet fanns i försvarsställningar jägarofficeren, överste Paavo Paalus 3.Division och jägarofficeren, generalmajor Taavetti Laatikainens 1.Division. Fiendens genombrottsområde låg på Tredje Divisionens område.

Även 13.Arméns tyngdpunkt för anfallet var på Västra Näset

Till Grendahls 13.Armé som opererat på Östra Näset, hörde tre infanteriarmékårer. Arméns tyngdpunkt låg i praktiken på Västra Näset som också kallas för Centrala Näset. Här anföll armén med sex divisioner. Av dessa hörde hälften till 23.Infanteriarmékåren (23.AK) och andra hälften till 15.Infanteriarmékåren (15.AK). Infanteriarmékårerna som var i tyngdpunktsriktningen stöddes av 60 sektioner d.v.s. 720 fältartilleripjäser och närmare 480 pansarvagnar. Taipale riktningen blev en sidoriktning. Där anföll en infanteriarmékår (3.AK) som bestod av tre infanteridivisioner.

Storanfallet föregicks av förberedande anfall vilka började de 1 februari

Röda arméns lätta pansarvagnspluton förbereder sig för anfall på Karelska näset i december 1939.
Bild via Juri Kilin.

Enligt Stavkans beslut av 16.1 skulle storanfallet på Karelska näset börja under de första dagarna i februari. Tyngdpunkten för anfallet skulle vara på Västra Näset, där Meretskovs 7.Armé opererade.

Som tyngdpunkt för 13.Armén som opererat på Östra Näset bestämdes östra delen av Västra Näset som också kallades för Centrala Näset. Enligt Timosjenkos order började storanfallets förberedande anfall på Västra Näset vid Summa, Muurila och Karhula. Dess lokala förberedande anfall var kraftiga. Av divisionen som varit överbefälhavarens reserv på näset, var man tvungen att ställa huvuddelen till II Armékårens förfogande, före storanfallets början. Efter att anfallet börjat hade finnarna knappast några reserver till sitt förfogande.

Nordvästra Frontens storanfall började 11.2.

Röda arméns fältkanon i verksamhet på Karelska näset. Bild via Juri Kilin.

De förberedande anfallen pågick redan då Timosjenko beslöt att storanfallet skulle börja den 11 februari. Anfallsdagens väder försvårade användandet av flyget. Artilleriets eldförberedelse började kl. 08.40 och trupperna satte sig i rörelse kl. 11.00.

På Lähdeavsnittet hade man just bytt ut en första linjens bataljon

Divisionskommendör Filipp D. Gorolenkos 50.Infanteriarmékår påbörjade anfallet med två infanteridivisioner. I Summas riktning anföll brigadkommendör Jermakovs 100.Infanteridivision och i Lähdes riktning brigadkommendör Aljabusjevs 123.Infanteridivision.

På Summaavsnittet var jägarofficeren överste K. A. Heiskanens Infanteriregemente 7 ur Paalus division (3. D) i försvar. Infanteriregemente 8 under major Sulo Laaksonen ansvarade för Lähdeavsnittet. Första bataljonen från Infanteriregemente 8 (I/IR 8), som varit i första linjen sedan början av februari, byttes ut mot infanteriregementets reservbataljon som ansvarat för försvaret av Merkkiavsnittet. Detta var Andra bataljonen från Infanteriregemente 9 (II/IR 9)

Inbrytningen på Lähdeavsnittet

Ett finskt pansarhinder har stoppat Röda arméns tunga pansarvagn T-28 på Lähdeavsnittet vid Munasuo. Bild via Juri Kilin.

Aljabusjevs infanteridivision lyckades under första anfallsdagen erövra finnarnas främsta ställningar. Efter den kom 7.Infanteridivisionen som följande dag skulle utvidga framgången. 123.Infanteridivision, som lyckats med inbrytningen, fick till en början ett infanteriregemente till sitt förfogande. Inbrytningsområdet blev 12.2 större. I de andra anfallsriktningarna på Nordvästra fronten var framgångarna anspråkslösare.

Jermakovs infanteridivision (100.D) som anföll i riktning mot Summa fick av armékommendör Meretskov en ny uppgift 12.2. I stället för att göra ett genombrott skulle divisionen binda de finska försvararna. Samma dag beordrade han till morgonen den 13 februari mot Lähde en pansarbataljon och en bataljon ur maskingevärsbrigaden.

Andra armékåren fick överbefälhavarens reserv till sitt förfogande 11.2

Jägarofficeren, överste Selim Isaksons 5.Division som hade tidigare bytts till överbefälhavarens reserv underställdes Näsets Armé. Ur den underställde Österman ett infanteriregemente till II Armékårens förfogande vid anfallet mot Lähdeområdet. Under följande dag använde man regementet till att förstärka främsta linjen. Något motanfall blev inte av.

Österman underställde 12.2 på kvällen Isakssons division II Armekåren. Isaksson fick order att erövra tillbaka Lähdeavsnittets huvudförsvarsställningar och ta frontansvaret på 3.Divisionens område.

5.Divisionens motanfall misslyckades

Ur Isakssons division var det 13.2 endast ett knappt infanteriregemente som inte var bundet vid strid. Detta infanteriregemente 14, under jägarofficeren, överste Väinö Polttila, började 13.2 anfallet med två bataljoner. Polttila sårades i fiendens artilleriförberedelse på kommandoplatsen före anfallet. Han dog av sina skador efter kriget.

En inbrytning höll på att bli ett genombrott

Sovjettruppernas inbrytning på Mannerheimlinjen var 13.2 på kvällen fem kilometer bred och sex kilometer djup. Gorolenkos infanteriarmékår fick till sitt förfogande en motoriserad infanteridivision (84.Mt.D).

Sjunde divisionen som tidigare underställts Gorolenko stred följande dag i brottets västra kant och 84.Motoriserade Infanteridivisionen öster om Aljabusjevs infanteridivision (123.D).

Finska militärledningens underhandlingar 14.2

Överbefälhavaren Mannerheim kom för underhandlingar till II Armékårens stab i Saarela herrgård på Näset. Närvarande var, förutom Öhquist bl.a. kommendören för Näsets Armé jägarofficeren, generallöjtnant Österman och huvudkvartermästaren, överste Akseli Airo. Mannerheims underordnade var eniga om att II Armékåren måste dras från Mannerheimlinjen till V-ställningarna, d.v.s. mellanställningarna trots att armékårens trupper hade, förutom på Lähde, avsnittet avvärjt fiendens alla anfall.

Striderna på genombrottsområdet fortsatte 15.2. Öhquist gav lov åt Isakson kl. 15.25 att dra sig tillbaka till Autio−Kultakumpu−Kilte nivån.

På Summa bys avsnitt hade överstelöjtnant Ilmari Karhus infanteriregemente 15 under stridens gång, tagit frontansvaret av Heiskanens Infanteriregemente 7. Karhus regemente började på kvällen dra sig tillbaka från Summa mot Autio i Huumola.

Överbefälhavaren beslöt 15.2 att dra bort trupperna från Mannerheimlinjen

Överbefälhavaren beslöt 15.2 kl. 15.30 att lösgöra trupperna på västra Näset från Mannerheimlinjen. Trupperna på östra Näset skulle ännu stanna i huvudställningarna. Öhquists armékår (II AK) skulle dra sig till V-ställningarna. Enligt detta beslut förberedde man i Högkvarteret en order till Näsets Armé. Denna utarbetade sin egen order till Andra Armékåren. Öhquist fick arméns order på kvällen kl. 19.20. Kommendören hade förhandsinformation om beslutet. Sålunda var armékårens order redan under arbete.

Ari Raunio